För några dagar sedan tittade jag igenom mitt flöde på Instagram, på något sätt fångade en bild min totala uppmärksamhet och jag hittade Andreas Andreou. Algoritmerna gjorde exakt allt rätt den natten, musiken är unik och hans namn borde redan vara namnet på allas läppar. Han släpper låtar som i princip alla kan relatera till. Med andra ord, högst relevanta ämnen dissekeras under några minuter. Det som jag önskar hitta på Spotifys topplista och dominera spellistor inom kort.
Subjektiv reflektion, emotionell besatthet levereras med en sällan skådad perfektion. Andreas röst är sårbar, samtidigt som den förmedlar helt otrolig lyrik och refränger som naglar sig fast i medvetandet redan efter första lyssningen.
”Kall”, när ens enda misstag väger tyngre och evalueras otroligt mycket snabbare än allt annat i livet. De finaste stunderna lämnar de tydligaste spåren av relativ tillhörighet under omständigheterna, kvar finns brutala minnen av sekvenserna som aldrig skulle hända och en likgiltighet inför det mesta. Melancholi, i kombination med explicit ånger och passiva förväntningarnar av att kanske kunna bli tillsammans igen. För evigt betyder absolut ingenting när någon väljer en annan person. Det som en gång var är redan förträngt för alltid, åtminstone för en person. Värmen av den andra personen, rösten ekar brutalt inom medvetandet konstant för man vägrar släppa något som betytt allt för den andre. Ensamhet, våldgästas av oersättlig mental närvaro i form av plågsamma scenarion utan slut. Saknad kan aldrig ersättas av varken syntetiska substanser eller en annan person. Tankarnas renässans är bortom räckhåll, av den enkla anledningen att de vackraste genomlevda sekvenserna våldgästar ännu en natt. Att bedöva tankarna är inget alternativ som ens övervägs, det som borde göras rent intuitivt fördunklas av hoppet om att kunna skapa en gemensam framtid trots allt.
”Se Dig” handlar om ett fruktansvärt uppbrott, att släppa taget om någon även om det i princip känns omöjligt. Alkohol behövs för att bedöva känslorna, speciellt när den andra personen är på alla platser den hatade förut. Falskhet präglar denna generation, när personer inte vågar förändras kategoriseras de ofta som svaga av andra människor. Det är egentligen totalt tvärtom, att aldrig förändras för någon annan borde vara det enda rätta och de facto något att sträva efter. Om acceptans beror på falsk förändring, ignorera den av hela ditt hjärta om några emotioner finns kvar. Tiden läker förmodligen inte alla sår, därav blir vi konstant påminda om sekvenser som upplevts som genuina och alldeles underbara.
Recensent: Joanna Hemmingsson (j.hemmingsson@townhogs.com)