Den gode dinosaurien

Dinosaurier är en stor grupp reptiler som tillhör gruppen härskarödlor. Absoluta merparten levde endast under den era som omfattar de geologiska perioderna trias, jura och krita. De tidigaste dinosaurierna utvecklades för ungefär 230 miljoner år sedan. De flesta utvecklingslinjer av dinosaurier dog ut i och med den omfattande massdöd som inträffade för cirka 65,5 miljoner år sedan. Den enda utvecklingslinje av dinosaurier som överlevde var fåglarna.

Är några av de största heavy metal-hjältarnas tid förbi nu? Black Sabbath har haft en avgörande betydelse för att definiera hur hårdrock låter och att det överhuvudtaget finns något som heter heavy metal. Tony Iommis nedstämda gitarr och Ozzy Osbournes karaktäristiska sång har definierat något av tidernas allra, allra tyngsta sound. De kom fram och slog igenom när rocken fortfarande var en tonåring. Nu är det snart dags för pensionering. Många har redan räknat ut Ozzy många gånger, Iommi drabbades av cancer för ett par år sedan och drogproblemen har följt bandet genom decennier på olika nivåer och sätt.

I januari inledde Black Sabbath en omfattande världsturné under det ödesmättade namnet The End. Enligt planen ska finalshowerna braka loss i hemstaden Birmingham 2 och 4 februari 2017. Det börjar närma sig slutet för denna gigant vare sig det är så att det faktiskt är sant att de är ute på turnén som de själva döpt till The End. Tiden verkar hinna i kapp vare sig de vill eller inte. Idag har de stannat till i Solna på Friends Arena som en del av hårdrocksfestivalen Monsters of Rock. Med på den sena eftermiddagen och kvällen finns också Bombus, Volbeat och fantastiska Rival Sons.

rival sons

Sönerna från Long Beach i Kalifornien är ett av de allra bästa banden som kommit fram under 2000-talet. Med Jay Buchanan i spetsen har bandet bejublat och utsålt besökt Sverige ett flertal gånger. Kärleken mellan de svenska fansen och kvartetten har genom åren växt sig stark och skapat en unik relation. De gjorde i mina ögon det bästa albumet alla kategorier för två år sedan med ”Great Western Valkyrie” (GWV) och i år kom uppföljaren ”Hollow Bones”, som lovar mycket gott. Båda alstren har också signerats av min favoritproducent de senaste åren, Dave Cobb. Det är svårt att misslyckas då.

Till tonerna av ”Den onde, den gode, den fule”, från Clint Eastwoods klassiska westernfilm, äntrar Rival Sons scenen. De eldar på med ”Electric Man” och ”Secret” från GWV och redan där är jag såld på bandet ännu en gång. Mina förhoppningar är att de kan ta stafettpinnen vidare från kvällens huvudattraktion.

Möjligheten finns, men de är inte helt mogna att fylla stadionskorna än. I mindre och längre format är de säkerligen potentiella sex-plussare på en femgradig skala. De bjussar på äldre material som “Pressure And Time” och “Keep On Swinging”. Det kommer också ett gäng nya låtar med start i titellåten från nya plattan “Hollow Bones, Pt. 1” följd av “Tied Up” och lite senare den magiska “Fade Out”. Den senare tillägnas vännen Hunter Schwartz, som byligen gick bort. Har du inte vaknat än och öppnat dina ögon för Rival Sons är det dags nu. I det nio låtar korta setet fick vi också höra “Open My Eyes” och “Torture”.

Volbeat spelade också. Långt ifrån min kopp te. Jag dricker kaffe.

black-sabbath-live-monsters-of-rock-fixed

”Black Sabbath”, “Fairies Wear Boots”, “After Forever”, “Into The Void”, “Snowblind”, “War Pigs”, “Behind the Wall of Sleep”, “N.I.B.”, “Hand of Doom”, “Rat Salad”, “Iron Man”, “Dirty Women”, “Children of the Grave” och “Paranoid” ingår alla i kvällens avsmakningsmeny med fjorton rätter från våra goda vänner med rötterna i Birmingham, England. Jag vill gärna ta till ett citat från en av Black Sabbaths landsmän.

– ”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Den stridbare men egensinnige Winston Churchill blev, med sin karakteristiska hatt, sin cigarr och sitt V-tecken, britternas idealiske ledare under kriget. Han hjälpte dem att hålla modet uppe. Främst genom sin välutvecklade retoriska förmåga. Ozzy Osbournes retoriska förmåga kanske står något i skuggan av Churchills, när han uppmanar den svenska publiken att ”Let me see your hands” Det de har gemensamt är att de på olika sätt lyckas elda upp massorna till ett glödande inferno. Även om Ozzy verkar lite trött när han inte längre fortsätter sin uppmaning med ”Let me see your fucking hands”.

Det är klockan och regnet i ”Black Sabbath” som inleder oss i frestelse. Underbart är det att höra ”Into The Void” och ”N.I.B.” och alla de andra gamla klassikerna. Den enda döda råttan i salladen är när originalmedlemmarna lämnar scenen och vi tvingas genomlida ett trumsolo. De borde ha dött ut före dinosaurierna. Stora delar av publiken verkar i och för sig inte tycka som mig i den frågan om jag ska döma av gensvaret.

Avslutningen med ”Children of the Grave” och extranumret ”Paranoid” är däremot fantastiska. Att se publikhavet på golvet koka när alla studsar med i Children… är inte dumt någonstans. Där och då är det inte svårt att förstå att de här är några legender som står på scenen. Jag tackar och bugar för att än en gång ha fått se dem.