NORTHTALE är ett brasilien/amerikanskt band med svensk besättning. Igår släppte bandet genom Nuclear Blast deras andra platta ETERNAL FLAME. Jag blev nyfiken på hela konstelationen och ringde upp bandledaren Bill Hudson i hans hem i Florida. Det visade sig att en stor förtjusning till vårt land är en bidragande faktor till att både bandmedlemmarna är svenskar.
Jag hade faktiskt inte förväntat mig ett band från vare sig USA eller Brasilien att spela power-metal. Hur stora är scenerna i Brasilien och i USA?
De är varandras motsatser. Ingen känner till Power Metal i USA. När jag säger ingen så menar jag verkligen ingen. Du kan hänga med snubbar som verkligen gillar Judas Priest, Iron Maiden eller Metallica men de har samtidigt inte den blekaste aning om vilka Helloween är. Power Metal existerar bara inte här. Helloweens reunionspelningar här drog kanske bara 1200 personer medan de fyller arenorna på andra ställen i världen. Åker du ner till Brasilien och går på exakt samma show så drar den lätt 10 000 personer. Power Metal är nog till och med större i Brasilien än vad det är i Europa. I mitten till slutet av nittiotalet var det en stor boom för Power Metal där och helt ärligt var det mest tidningarnas sätt att skapa en marknad till att sälja Angra. De bjöd även in alla dessa band som Hammerfall, Stratovarius, Rhapsody som blev stora där och drog 5 000 personer i publiken varje kväll. Om de åker ner dit nu drar de kanske 2 000 personer. Det är i alla fall helt det motsatta från USA. Jag växte upp under den här boomen och jag var runt 14 när dessa band blev stora. Angra och ännu mer Stratovarius, Helloween och Gamma Ray var de fyra banden som jag lyssnade på i stort sätt varje dag under det sena nittiotalet. För mig var de banden lika stora som Metallica.
Blev dessa banden instegsdrogerna in i hårdrocken för dig?
Det var faktiskt en specifik video från Guns N Roses, November Rain när Slash står och spelar framför kyrkan. Jag kommer ihåg den exakta stunden när jag såg den för första gången. De spelade filmen Titta Han Snackar på TV och det slog av till reklam där man gjorde reklam för den videon. Det är helt galet om man ser till dagens läge att mainstream TV gör reklam för en musikvideo. Det var solodelen som visades och jag föll som en fura. Jag ville vara som Slash. Det handlade inte så mycket om att spela gitarr utan mer om att vara sådär cool. Men allt ändrades på riktigt när jag upptäckte Iron Maiden. Jag tror att Fear of the Dark var den första skivan jag hörde med dem och det förändrade mitt liv.
Är Iron Maiden fortfarande speciella för dig?
Absolut! De kan släppa hur många skitalbum de vill och fortfarande vara mitt favoritband haha. Deras senaste är rätt bra men några av de senaste skivorna som de har släppt har jag faktiskt svårt att lyssna igenom i en sittning. Men de är Iron Maiden så jag bara måste äga dessa skivor ändå.
Om er nya platta Eternal Flame, skrev ni låtarna innan pandemin eller under den?
Under pandemin! Det var det enda bra som kom ur skiten. Alla 57 spelningar blev inställda och jag undrade vad jag skulle ta mig till. Jag ville skriva ny musik och om sanningen ska fram så om jag hade försökt att skriva det här mellan turnéer, i turnébussen eller på hotellet hade det blivit väldigt lite tid över. Welcome to Paradise skrev jag på vägarna men den här gången hade jag verkligen tid till att sätta mig ned hemma och skriva och tänka över varenda ton på skivan och det var på sitt sätt välsignat.
Vad var din huvudsakliga ambition med skivan?
Att visa vår egna stil och vårt egna sätt att framföra Power Metal på. Vi fick lite kritik med den första skivan att den var lite för generisk och där folk sa att de hade hört allt redan tidigare och att det liknade Hammerfall. Det var designat så att det skulle låta som något som jag skulle ha köpt när jag var sexton år, men nu är jag inte sexton år längre och det här är vad jag har gjort med alla influenser. Om man kallar Eternal Flame generisk vet man inte vad man pratar om. Jag ville verkligen göra något som sa att jag gillar Morbid Angel, Slayer tillsammans med allt jag gillar med Power Metal på samma gång och hoppas att det kan bli mitt märke i Power Metallen.
Berätta lite om hur det var att spela in en skiva under en pandemi.
Det var väldigt intressant. Den första skivan spelade vi in hemma innan vi ens hade träffat varandra. Vi gjorde allt online och vi skickade över allt till Sverige och Jonas Kjellgren mixade. Vi hade egentligen ingen producent utan vi producerade allt själva. Denna gång hade vi Dennis Ward som enligt min åsikt är den bästa producenten inom Power Metal som någonsin har funnits. Han kände väl till mjukvaran Audio Movers som streamar audio i hög kvalitet i stort sätt i realtid. Så han var där under hela inspelningsprocessen med oss istället för att bara få låtar skickade till honom. Han gjorde förproduktionen online och jag gjorde mina saker här hemma, vi åkte till Florida för att lägga trummorna, vi lade sången i Brasilien men gitarren gjordes hemma, basisten gjorde sin del hemma hos sig i Göteborg och keyboardisten gjorde sina delar hemma hos sig. Allt gick rätt friktionsfritt och smidigt. Det får en nästan att känna att det är så man vill göra från och med nu.
Hur kom ni fram till låtordningen på plattan?
Att ha Only Human som öppningslåt var egentligen inte min idé utan vår managers. Jag tyckte, och kanske fortfarande tycker, att det är den svagaste låten på skivan men det är också en låt som skulle ha kunna varit med på den första plattan. När Christian (Eriksson) slutade kände vi att många av fansen, som var hans fans, ville se vad vi hade att komma med nu. Han drog rätt många fans till bandet. Jag ville leverera något att starta upp med som skulle kunna ha funnits på den första platta och kanske skulle kunna påminna om något som jag skulle kunna ha skrivit med Christian. Så att öppna med Only Human var inte en så dålig idé ur det perspektivet. Det är Wings of Salvation, den andra låten som ska rycka tag i de lyssnare som har tagit sig igenom den första låten, och visa att vi är annorlunda nu. Det finns ingen låt på första plattan som ens påminner om den låten. Sedan är texten väldigt personlig för mig eftersom den handlar om den brasilianska uppfinnaren Alberto Santos Dumont. I Brasilien får vi lära oss att Alberto är den som uppfann flygplanet. Jag hade aldrig hört talats om Wright-bröderna innan jag flyttade till USA. Men jag började undra lite så jag gjorde lite research och Wright-bröderna var först med att flyga på ett fält i Kansas men Dumont flög runt Eiffeltornet i Paris inför hela pressen och fick därmed igång att flyget utvecklades. Även om brasilianska ungar kanske inte blir undervisade hela sanningen så var Dumont en cool överklasssnubbe som utvecklade flyget. Jag tycker att hans historia är otroligt fascinerande och jag ville skriva en låt om honom. När väl den låten har fångat lyssnaren ville jag ta tillbaks Power Metal och där kommer Future Calls och fixar jobbet.
Jag har lyssnat på Power Metal i stort sätt hela mitt liv sedan tonåren då Helloween kom in i mitt liv med Walls of Jericho och Keeper-skivorna. Kiske och Kai, älskar dem. På just låten Future Calls Ni hade ett samarbete med Kai Hansen. Berätta lite om det.
Det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse. Jag träffade Kai när jag spelade i Udo Dirkschneiders band och jag tror att en av anledningarna till att vi fortfarande är vänner efter det var att han inte visste om att jag var ett sådant stort fan av honom. Vi blev kompisar och jag berättade för honom ”du, när jag var 14 bast såg jag dig spela och det förändrade mitt liv. Vi kan gärna vara polare och hänga med varandra men jag måste få det ur mig först, du är min hjälte!” det var så det var.
Haha coolt att få chansen att säga så till sin hjälte! Blev det konstigt på något sätt?
Nej, inte alls. Det blev faktiskt inte konstigt på något sätt. Vi höll kontakten och jag bjöd in honom till att producera den första skivan men då hade han inte tid. Vid andra skivan var han ju tillbaks i Helloween och då hade han definitivt inte tid så jag frågade inte ens då men jag frågade om han ville komma in som gäst. Jag sa åt honom att han kunde göra precis vad han ville. Jag ville såklart kunna säga att jag har gjort en skiva, där Kai Hansen har varit med. Men han kom med idén om att lägga sången på en låt och han frågade även om hans son kunde få lägga gitarrsolot på samma låt. Han son, Tim Hansen som spelar i bandet Induction, är också en fantastisk gitarrist. Det de gjorde var helt perfekt och Kai tog in den exakta karaktären som jag ville ha till sången, de där höga tonerna och även de låga. Jag kunde inte vara mer lycklig med vad han gjorde.
Han har det fortfarande, och han är en väldigt trevligt person. Jag läste en intervju som en vän till mig gjorde med Kiske där han berättade att Kai alltid var sen att komma in i studion eller till möten. Var det likadant när ni jobbade ihop också?
Hahaha kanske….Han är känd för att alltid vara sen men han gjorde det han skulle och det finns där på skivan.
Jag noterade att skivan är rätt lång, över timmen. Hur lång tycker du att den ideala skivlängden är på en studioskiva?
Jag håller faktiskt med dig här om att skivan är för lång, särskilt om man ser till dagens standard, men jag kunde verkligen inte ta bort någonting. Varje låt finns där av en anledning. Jag tycker att en bättre längd hade varit mellan 40-45 minuter. NorthTale är ett väldigt personligt projekt för mig och jag struntar i om det blir stort eller ej. Förstå mig rätt, jag vill såklart att bandet ska bli skitstort men om det inte blir det så går jag inte under varken mentalt eller ekonomiskt eftersom jag har en mängd andra åtaganden med andra band som betalar räkningarna åt mig så att jag kan fortsätta att livnära mig som musiker. Men som sagt, skivan är lång och den riktar sig till lyssnare som faktiskt klarar av det. Låtlistan är sammansatt med det i åtanke. Hade detta varit under 80-talet hade vi säkert fått göra två skivor av det. Jag tror faktiskt att om man sätter ihop de två Keeper-skivorna så blir det fortfarande inte längre än denna platta haha Jag vet inte om de blir kortare men omkring den längden. Det är helt otroligt att den första Keeper-plattan är bara runt 35 minuter, det är helt jävla otroligt. Ett 35-minuters album som innehåller en 13 minuters låt och är det bästa som någonsin har gjorts. Jag fattar inte hur de lyckades med det. När vi blir lika bra som Helloween var då ska vi bara göra 30-minutersplattor haha.
De är verkligen otroligt bra skivor. Du nämnde tidigare att Iron Maidens of the Dark var den första skivan du hörde med dem. Minns du den allra första skivan du köpte för dina egna pengar?
Absolut! Det var Yngwie Malmsteen’s Rising Force!
Jag har förstått att du gillar svensk musik?
Jag är helt besatt av allt som har med Sverige att göra! Bara det att halva mitt band består av svenskar och att jag har spenderat väldigt mycket tid i Sverige. Ja, inte sedan pandemin bröt ut förstås men så fort jag kan åker jag dit. Jag har spenderat mycket tid i Borlänge och i Stockholm. Jag är god vän med Björn Strid från Soilwork från Tyresö och jag har säkert över 20 bra vänner i Göteborg. Det är ett av mina absoluta favoritländer i världen. Vi spelade får allra första spelning tillsammans i Falun på Sabaton Open Air. Det var fantastiskt. Vi hade rätt mycket lokal support eftersom vår trummis Patrik (Johansson) och Christian är från Falun och vi hade runt 2000-3000 personer som tittade på oss och vi spelade efter huvudbandet Apocalyptica. Jag var glatt överraskad eftersom jag trodde att alla skulle lämna området efter dem. Vi sålde all vår merch och många i publiken kunde våra låtar. Jag hoppas verkligen att vi gör den festivalen igen. Patrik förklarade för mig att allt i Falun startade med en Black Sabbath-spelning och efter det ville alla vara hårdrockare haha. Det lilla samhället har fått fram väldigt mycket bra musik.
Vad är det med Sverige som lockar så mycket?
Allt ni gör är rätt och så också med musiken. Jag pratade med min pappa så sent som i går om detta, han är här och besöker mig nu, och jag menade på att i Brasilien har vi 300 miljoner människor och bara två band medan i Sverige har ni bara 10 miljoner människor och fan i mig nästan lika många band haha. Ni har en sak som jag inget annat land har, framför allt inte Brasilien, att ni värdesätter er egen musik. Sabaton säljer mer biljetter i Sverige än utan för Sverige. Det är raka motsatsen från hur det är i Brasilien. Där vill de bara ha utländska artister medan de brasilianska artisterna inte är värda ett skit. Och ni har den här otroliga talangen och den sträcker sig genom alla musikstilar från Max Martin till Meshuggah, Soliwork och i Yngwie har ni den bästa hårdrocksgitarristen. Det är något speciellt med Sverige och någon dag ska jag bo där.
Du är välkommen! Men hur är det med Sepultura, vad har de gjort för brasiliansk musik?
Jag älskar brasiliansk folkmusik som Bossa nova som Tom Jobin och João Gilberto som också är känd utanför Brasilien. Det är den musikstilen som jag tog in i den här plattan som är ännu mer traditionell och inhemsk och från 20-talet från den norra delarna av landet där min familj är från. När det kommer till hårdrocken i landet så finns det massor av helt otrolig hårdrock. Men precis som vi pratade om hur Sverige värdesätter sin musik, i Brasilien gör man det inte. Trots att alla dessa otroliga band som kommer från Brasilien men inte en jävel bryr sig. De två band som har klarat sig är just Sepultura och Angra och de är såklart stora influenser för mig. En sak som jag är den första att erkänna är att jag inte fattade hur fantastiska Sepultura är förrän jag flyttade från Brasilien. Jag började lyssna på dem och nu är jag besatt av deras musik.
Jag håller helt med dig, de har gjort klassiska plattor. Kommer du ihåg din första gitarr?
Absolut! Det var en Fender Jaguar-kopia som mina föräldrar köpte till mig från Brasilien och märket hette Don Angie. Jag har den inte kvar tyvärr men jag minns den såklart. Nu för tiden har jag har runt 30 stycken. Jag har jobbat med några företag genom åren och jag har kvar några gamla Ibanez men just nu arbetar jag exklusivt med VSP som jag har flera bakom mig här. Jag har även några resegittarer också som egentligen bara är för att repa med eller ha med sig när man reser. Jag brukar ha med dem i turnébussarna. De är i miniatyr av riktiga gitarrer där kroppen är 3/4 av originalstorleken men halsen är i normal storlek men utan huvud. En, en rosa som är precis som en JAM, den som Steve Vai använder har jag faktiskt använt på skivan. Mickarna och stallet är helt fantastiska. Han själv har faktiskt en exakt likadan sådan här resegitarr. De är väldigt enkla att ta med sig och jag har en liten väska till dem som jag har med mig när jag går och undervisar.
Det är verkligen riktigt coolt! Hur länge har du undervisat?
I stort sätt fulltid sedan pandemin satte igång. Det blir i stort sätt varje dag, tre gånger i vecka i en skola och tre gånger i veckan hemma. I skolan är det bara barn och de är nybörjare, som nyss har köpt sin första gitarr. Men hemma är det mest elever som vet vem jag är och vilken musik jag har gjort.
Och du är musikaliskt skolad om jag inte är felinformerad?
Jag gick på musikuniversitetet för klassisk musik i Brasilien. Jag ville bli dirigent men jag hoppade av det för att flytta till USA och här gick jag på ett musikinstitut i Hollywood. Så ja, jag har studerat både klassisk- och populärmusik.
Vilken klassisk musik föredrar du?
Jag är ett stort, stort fan av barockens era. Det är mest tack vara Yngwie. Jag lyssnade på så mycket Yngwie att jag ville gå och lära mig det som influerade honom. Yngwie och Andre Mathos är hårdrockarna som fick mig att börja lyssna på klassisk musik. Jag lyssnar inte så mycket på de supermoderna sakerna faktiskt utan jag håller mig till de klassiska kompositörerna som Mozart och Bach. Som på denna skiva citerar jag Beethoven, Mozart och Bach.
Kan du vara lite mer specifik där?
Låten Wings of Salvation har en piano och violin sonat från Beethoven i mitten. I Nature’s Revenge finns lite Mozart. Det var tänkt att vi skulle ha haft Bach i Future Calls men till slut gjorde vi något eget som var baserat på det.
Ni har även låten The Land of Mystic Rights som innehåller en massa brasilianska influenser. Berätta lite om den.
Det är därifrån jag kommer. Jag ville experimentera lite med det redan på vårt förta album men vår tidigare sångare var inte alls sugen på det så jag släppte det. När Andre Mathos (Angras första sångare) dog tog det rätt hårt på mig eftersom jag har lyssnat på honom väldigt mycket. Angras skiva Holy Land (1996) hade mycket brasilianska influenser och jag ville göra något sådant eftersom jag har samma bakgrund.
Vilka är planerna nu efter skivsläppet?
Vi planerade skivsläppet utifrån en turné som skulle ha gått av stapeln i Europa tillsammans med Unleashed, The Archers och Striker. Vi hade 23 datum planerade men tyvärr blev hela turnén flyttad, fick vi reda på i förrgår. Vi har fått några erbjudanden om en annan turné men det är inte bekräftat än men vi kommer definitivt att försöka få till några festivaldatum nästa sommar. Så högsta fokus är att komma ut och spela för att om vi nu har en bra skiva och inte kommer ut och spelar är risken stor att det stannar vid ett projekt.
Jag ser tatueringen på din högra arm, är det insprirerat från omslaget till Walls of Jericho?
Nej, det är Cellador, mitt allra första band och min allra första skiva. Han som gjorde skivomslaget blev nyligen arresterad för pedofili.
Ajdå, så det är en historia bara det, men tatueringen är cool. Tatueringar är ett riktigt gift, så fort man är klar med den sista så tänker man på nästa. Vad blir din nästa?
Jag är i kontakt med en konstnär från Ryssland som jag vill ska hjälpa mig fylla ut min andra arm. Han är den bästa som jag någonsin har sett. Jag vill linda in armen i typ rymden med stjärnor, planeter och sådant.
Med det sagt önskar jag dig all lycka med det nya albumet och jag hoppas att jag snart få se dig här i Sverige.
Se till nu att lyssna in er på Eternal Flame. Det är inte sista gången ni hör om det här bandet.
SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Bill Hudson (NorthTale)
AKTUELL MED: Nya skivan Eternal Flame
SKIVBOLAG: Nuclear Blast
RELEASEDAG: 2021-11-12
NORTHTALE MEDLEMMAR
Bill Hudson – Gitarr
Patrik Johansson – Trummor
Guilherme Hirose – Sång
Mikael Planefeldt – Bas
Jimmy Pitts – Keyboard