Night Flight Orchestra släpper ny platta imorgon, Aeromantic II som får ses som en fortsättning på föregångaren Aeromantic. Jag ringde upp Björn Strid, som inte bara är bandledare och frontman utan han är såklart även frontman i Soilwork. Det blev lite prat om en avbruten turné och hur man lyckas hålla fast i ett momentum men även om hur det är att spela pop istället för hårdrock.
Jag måste inleda med att uttrycka att jag gläder mig att ni har hållt er aktiva under pandemin. Man får ju hoppas att allt sätter igång nu.
– Ja, verkligen, säger Björn Strid från sitt hem i Bromma. Jag tror ändå att vi bidrar med lite glädje med denna platta. Sedan vill man ju framföra skiten live också men det får vi ju se hur det blir med det.
Jag tänkte faktiskt komma in på just det, pandemin. Ni blev ju avbrutna mitt under er turné.
– Ja, det var ju inte så roligt såklart. Det var i första veckan i mars och det var precis då när allt stod och vägde. Man visste att det var allvarligt men hur allvarligt det var visste ju ingen om. Vi gav oss ut på vägarna och vi hann med Spanien, Frankrike, Tyskland och England på typ 10 dagar. Man kan ju i efterhand spekulera i om det var så smart gjort, men det var många band som var samma situation. Det hängde mycket på att arrangörerna inte heller ville ställa in förrän de var absolut tvingade till det av sitt lands myndigheter, och det kan man ju förstå. Det hände så mycket varje dag och man kände till slut att det inte kändes så bra längre. Det kändes liksom oansvarligt att vara ute och samla ihop folk sådär och efter ett tag diskuterade vi om hur vi skulle tackla allt. Bara två dagar efter att vi hade varit i Spanien stängde de ner allt. Vi var då på väg till Lyon i Frankrike för att spela men vi tog beslutet att vi skulle ta oss hem efter det. Vi åkte hem och det var ju ett totalt antiklimax för oss. Vi hade precis släppt en ny platta och vi hade byggt upp något bra under en ganska lång tid och vi var väldigt exalterade över att ge oss ut på turné. Gigen som vi hann med gick allt hem så in i helsike bra och folk sjöng med i melodierna från plattan och de kunde texterna. Man märkte att det var bra saker på gång och sedan blev det inget av det. Men jag fattar, det är pandemi och det är lite större och viktigare än att ett band ska ut och spela. Det var väldigt trist.
Hade ni tufft att komma hem genom Europa eller gick det bra?
-Det var inga större problem. Efter giget i Lyon körde turnébussen till Frankfurt och så flög vi hem därifrån och redan där märkte vi att flygplatserna började sina på folk. Vi ville ju bara hem. Till råga på allt så blev alla sjuka, alltså hela bussen och hela turnésällskapet fick Corona. Jag kände inte så mycket utan jag kände mig lite febrig en morgon men det försvann redan samma dag. David (Andersson – Gittar) var jättesjuk men han blev aldrig inlagd. Det var väldigt olika hur sjuka folk blev och så har det ju varit i största allmänhet också har vi ju märkt.
Ni var ju som sagt ändå aktiva under pandemin och spelade in en ny platta, Aeromantic II. Var det tänkt att det skulle bli en nummer 2 till Aeromantic (2020) eller kom den idén upp tack vare pandemin?
-Det kom upp under pandemin och det var liksom inte planerat. Vi kände att vi att vi inte var klara med nummer 1 och det kändes väldigt rumphugget att inte kunna fullfölja en hel turnécykel. Vi kände att vi inte var klara med nummer 1 men samtidigt kände vi att vi var tvungna att göra något av den här pandemin och på något sätt stanna kvar i den bubblan som vi var i. Så fort vi hade tagit antikroppstest så bokade vi studiotid. I och med att vi inte var klara med nummer 1 fick detta bli nummer 2 då skivorna ändå kopplar med varandra emotionellt, temamässigt och melodimässigt. Men såklart är det en ny platta med lite nya överraskningar men vi vill gärna turnera med båda skivorna.
Kan denna ses som en avslutning eller får vi kanske till och med uppleva en nummer 3?
-Haha, jadu, det beror på hur länge den här jävla pandemin tänker hålla på. Aeromantic 72 kanske kommer en dag!
haha just den vill jag ha! Jag hör väldigt mycket 80-tal i det här. Hur var ditt 80-tal?
-Jag föddes 1978 så jag var bara barn under 80-talet. Musiken blev dock väldigt viktigt tidigt i mitt liv och min morsa spelade alltid musik i bilen och jag älskade att vara på väg någonstans och samtidigt lyssna på musik. På något sätt är det det som detta band står för, ett soundtrack för de som är på väg någonstans. Vi lyssnade på allt från Eurythmics och Duran Duran till WASP och Iron Maiden. Det var en salig röra, lite anything goes. Jag var ju barn så jag behövde ju inte välja sida på något sätt men jag älskade musik och det satte sina spår.
Flygtemat hos “Night Flight” intresserar mig . Åker ni till en charterort eller till en storstad?
Det blir mest storstad. Om jag själv får välja en weekend i en stad skulle jag välja Budapest. Den stan är grym! Jag är ju även anglofil så jag älskar England över lag också.
Omslaget, är det från Emilia Earhardt som ni har hittat den inspirationen?
Ja, det hänger med från nummer 1 med talet där i början. Så jag började kolla runt lite på bilder på Emilia och även på andra kvinnliga piloter så hittade vi denna. Det är faktiskt min flickvän som har gjort omslaget och det gjorde hon jäkligt bra. Hon fångade verkligen den där känslan av en blandning av animerat och verklighet. Jag är jättenöjd.
Du kom ju in i extremmetallen under 90-talet, vilka var inkörsportarna till hårdrocken och sedan till extremmetallen?
-Det var när jag börja de på högstadiet i Landskrona. Där var en snubbe i min klass som höll på med tapetrading och som fick väldigt bra samlingskassetter från sin tennistränare, av alla människor. Han hade verkligen stenkoll på vad som var nytt inom Thrash Metal och dödsmetallen. Så dessa lånade jag hem kassetterna över natten och kopierade dem. Det var därigenom som jag upptänkte band som Entombed, Dismember, Grave och hela den här stockholmsscenen, även om Grave är från Gotland. Det ledde mig in i både den norska och den svenska Black Metal scenen med Emperor, Satyricon och sedan Marduk och Dissection som betydde sjukt mycket för mig. Det var när jag var 13 bast och då hade jag inte ens upptäckt Slayer än utan trashscenen för mig var Kreator och de tyska banden men även de amerikanska.
Den tyska trashscenen glöms rätt ofta bort när man snackar om thrashen. Band som Kreator, Destruction och Sodom är ju skitbra.
Ja, jag var nog mer inne på den tyska trashen faktiskt. Det var Slayer och Testament från USA men annars var det nog mest tyska band. Jag kan inte sätta fingret på varför men det var kanske lite mer melodiskt eller punkigt.
Det punkiga leder sedan tillbaks till stockholmsdödsen, det verkar som att du fastnade för den iallafall bland all geografi?
-Till en början i alla fall. Sedan upptäckte ju jag Göteborg också. Jag minns att jag var med i Earaches medlemsklubb och därigenom fick jag en sådan där förhandskassett på Slaughter of the Soul och då hände det ju grejer direkt när man slängde på det. Det var nog samma för alla som fick höra det. Det var svårt att förneka, även om jag hade lyssnat på At The Gates innan så var det här något helt nytt. Jag lyssnade även mycket på tidiga In Flames. Det var ju väldigt melodiskt och eftersom jag själv kommer från en melodisk bakgrund blev jag nyfiken på att man kunde blanda melodier och dödsmetall. Sedan dess har det ju utvecklats ganska mycket med åren.
Precis, och sedan har vi även artister som du själv som har spelat extremmetall men även vill spela pop. Hur gick diskussionerna där, var det så att du bara kontaktade någon och sa ”Tjena, jag vill starta ett popband, vill du vara med?”
-Haha, nej tyvärr. Det är svårt med en kort variant här men när jag träffade David i slutet av 00-talet skulle han spela sessiongitarr med Soilwork. Vi upptäckte att vi inte bara gillar samma band från 70- och 80-talet utan även snacket runt omkring dem som modet och hela det där konceptet kring artisterna och banden från den tiden. Hans första turné med oss var i USA och det slutade med att vi satt backstage och lyssnade på musik hela tiden och framför allt när vi rullade med bussen då man kunde se USA swisha förbi utanför fönstret. Det var en fantastisk upplevelse och när den turnén var slut kände vi att vi var tvungna att göra något av det. Vi kände att det fattades ett band som fångar upp just det där sena 70-talet och tidiga 80-talet. Om några band ska låta gamla så låg alltid deras fokus på det tidiga 70-talet, där det luktade utsvängda byxor, Sabbath och Zeppelin och gärna ett ockult-tema. Vi kände att det fattades något lite halvglittrigt, något som innehåller rock med discobas. Du vet, när KISS lät disco med Unmasked och Dynasty. Många hatar den eran av KISS men jag älskar den. Vi ser ju upp till Stevie Nicks och hon är vår gudinna på något sätt. Det blev till slut en fylleidé som faktiskt förverkligades.
Ni var sedan tvugna att hitta rätt folk till bandet?
-Det hände något redan första gången när vi alla träffades för att jamma, jag tror att det var 2009. Det var en av de största musikaliska kickarna i hela mitt liv och man märkte att det fanns något där. Jag hade ju själv aldrig sjungit den här musiken men hade alltid tänkt att jag nog ändå skulle fixa att sjunga den. Under väldigt kort tid utvecklades vi alla otroligt mycket och vi skrev en massa låtar, som vi sedan ville dela med hela världen och det rullade bara på efter det. Namnet kom till eftersom vi ville göra ett soundtrack till att vara i rörelse och att vi alla gillade nattflyg, där man kan sitta och dricka drinkar.
Om man drar lite paralleller till när Beatles slutade så tog E.L.O. över den staffettpinnen i mångt och mycket och förde in många av Beatles saker in i 70-talet. Vilket band skulle du säga att ni tog över stafettpinnen från? Kan jag gissa på ABBA?
-Den du, den var inte enkel. E.L.O. är ett superbra exempel och jag älskar allt med Jeff Lynne. David ville faktiskt att vi alla skulle heta Lynne i efternamn i våra artistnamn haha. Det skulle ha blivit Björn Lynne. Jag vet inte vad jag ska svara, ABBA är ju så untouchables att man knappt vågar nämna namnet, men det finns jävligt mycket ABBA i allt vi gör och vi vill ju gärna känna att vi för det vidare, det som ABBA gjorde och framför allt traditionen. Vi har massor av Bengt Palmers i vår musik, det finns ABBA, det finns Björn Skifs där också så hela den svenska 70-tals schlagern finns med. Det ska kännas som att du är med i en film från 80-talet men samtidigt är detta inte bara en nostalgiakt, utan det känns att det behövs. Det är tidlöst, sättet att skriva, producera och framföra musik på och det fungerar var som helst. Det är så mycket mer än att bara bevisa hur mycket vi kan låta som 80-talet.
Hur är popsidan mot er, hårdrockare som ni är? Är den inkluderande eller exkluderande?
-Jag tycker att den är väldigt inkluderande och jag är så glad över att folk går igång så mycket på det vi gör. Vi fått väldigt lite skit. Jag hade egentligen förväntat mig en del skit men det hade varit helt ok. Jag förväntar mig inte att alla ska gilla det vi gör. För mig var det bara ett naturligt jävla steg som jag bara kände mig tvungen att ta. Det betyder inte att jag lämnar metallen bakom mig på något sätt. Folk känner nog att det vi gör är autentiskt och att de känner närvaron i musiken. Metallfans är rätt kräsna och de ser direkt rakt igenom akter som inte menar det de sysslar med. Jag får känslan av att folk som lyssnar in på oss rätt snabbt inser att vi inte är ett pajasband utan att detta är mycket mer än så. Det funkar inte att göra den musik som vi gör, bara på ploj.
Du nämnde att du trodde att du skulle få skit för det här. Nu för tiden kan man ju faktiskt vara hårdrockare och samtidigt gilla pop men var det från popfansen eller från hårdrockarna, som du trodde att det skulle komma?
-Det var nog lite från båda hållen men framför allt från metallvärlden där jag ju har funnits under så lång tid och har gjort mig ett namn där. Men samtidigt har det aldrig spelat någon roll vilken skit jag skulle få, jag måste bara göra det här. Det är verkligen så jävla gött att känna så – no looking back! För att kunna göra Soilwork måste jag kunna göra “Night Flight“ och kanske till och med vice versa. Det är framför allt många musiker från metallvärlden som har gett riktigt bra respons. De har kommit fram och sagt att det har varit riktig bra och sagt att de också gärna skulle göra något liknande, något helt annorlunda. Många har kanske inte vågat ta det steget, kanske av rädsla för att det ska förstöra deras andra band. Jag hade verkligen noll självförtroende när jag började närma mig detta, men som sagt så var jag bara tvungen att testa.
Vi pratade ju ABBA, hur tror du att de hade låtit om de hade fortsatt?
-Det är otroligt svårt att säga, jag tror nog att de slutade i rätt tid men nu ska de ju komma tillbaks med någon singel och det ska bli oerhört intressant att höra. Det är lite läbbigt också och jag tycker nog att det är skönt att de inte för en fullfjädrad reunion. Det har varit alldeles för mycket av den varan och många har inte varit bra, så vi låter den voven sova!
I låten You Belong to the Night den hör jag massor av ABBA i. Kan du berätta lite om den?
-Ja, den är väldigt dansant och ett riktigt lyckopiller. Den är discoinfluerad och har som du säger ganska mycket ABBA i sig och det har visserligen Chardonanny Nights också. Det är lite sådan där Summer Night City feeling i den. Kanske det låter lite svensk 90-tals pop också.
Det är ju en tuff gengre att ge sig in i, poppen. Sverige har ju liksom ett otroligt arv att både förvalta och att tampas mot. Har ni kommit i kontakt med de personerna som tog svensk pop vidare, typ Max Martin och dessa?
-Nej, men det hade varit jäkligt kul att få höra vad de tycker om vår musik. Jag tror nog ändå att många av dem hade uppskattat den som fan. Det är lite roligt att du just nämner det här. Jag var på ICA igår och skulle handla Ladyshave till frugan, en sådan där med handtag, du vet? Det var lite hit och dit över telefonen med henne och så skulle jag byta denna och just då kommer E-Type in i affären och ställer sig precis bakom mig när jag står där och dividerar om Ladyshave haha. Men mitt i allt så tänkte jag på att han skulle nog gilla “Night Flight“.
Du var ju hockeykille i ungdomen
-Ja, jag tog mig till sista uttagningen i TV-pucken men någonstans där hade jag redan bestämt mig att hockey var inte det som jag skulle syssla med när jag växte upp. Det började bli allvarligt och mycket press och allt. Det var i samma veva som jag hade fått en gura också och råpunken lockade mer.
Björn Strid ställs mot väggen om sitt skivsamlande
Köper du skivor?
-Ja, det gör jag, antingen så streamar jag eller så köper jag vinyl.
Hur sorterar du dina skivor?
-Det gör jag inte haha. Det är en sådan grej som jag alltid tänker att jag fan borde ta mig tid till att göra det, men det blir aldrig av utan det är en jävla röra. Sedan så sitter man och lyssnar någon helg och dricker lite öl och så pallar man inte att lägga in skivorna i fodralen så ligger allt i en jävla röra efter helgen.
Vilket band har du flest skivor av?
-Jag tror att det är Alice Cooper eller KISS. Det är inga rariteter eller så men jag gillar det. Det är mest 70-tal men jag älskar även Alice 80- och 90-tal. Hey Stoopid plattan är helt fantastisk.
Sista frågan, vilka är era planer nu när skivan släpps.
Vi har planer men jag vågar fan inte hoppas för mycket, nu ser det ju rätt mörkt ut igen. Visst snackas det om vaccinpass och allt men jag tror inte att det kommer att bli verklighet och om det blir sanning i det så blir det tyvärr nog inte organiserat förrän nästa år, tror jag.
Stort tack, Björn för att du tog dig tid att prata med mig. Jag hoppas att vi kan ses snart så får vi ta en bärs!
Ja, det hoppas jag också, stort tack själv!
SKRIBENT: Fredrik Brolin (f.brolin@townhogs.com)
INTERVJU: Björn Strid (Night Flight Orchestra/Soilwork)
AKTUELL MED: Nya skivan Aeromantic II
RELEASEDATUM: 2021-09-03
SKIVBOLAG: Nuclear Blast