ELECTRIC BOYS släpper ny skiva UPS!DE DOWN genom Sound Pollution. Jag gillar den så pass mycket att jag slog en toppspinnad forehand mot frontmannen och den sanne rockstjärnan CONNY BLOOM för att snacka om skivan. Det blev ett långt snack och vi passade även på att snacka musikinfluenser, tennisdrömmar och att hänga med Metallica. Sportspegeln armbågade sig in i kulturnyheterna för en stund.
Hur har du klarat dig under pandemin?
Jag åkte på det för ett par månader sedan. Jag hade feber i 10-11 dagar och det var ju jävligt segt men jag fick inte andnöd eller sådana saker.
Hur har pandemin påverkat Electric Boys?
På ett sätt har det påverkat oss positivt för att vi tog tillfället i akt att skapa och skriva en massa låtar och spelade in en platta. Vad ska man annars göra? Man får försöka att hålla sig kreativ och låta livet liksom gå vidare istället för att bara sitta och inte göra någonting. Vi hade turen att vi hade den möjligheten. Men det blev ju ändå som att jobba hemifrån eller vad man nu ska kalla det. Som när allt det här började kommer jag ihåg att jag snackade med min morsa om det och sa att det blev egentligen inte så stor skillnad på mitt liv. Så som dagarna har sett ut så är jag hemma ganska mycket och skriver låtar eller bara lirar lite. Så det blev inte någon sådan jätteomställning för mig på det sättet, utan min omställning var ju att inte kunna lira live.
Den här skivan påbörjades och avslutades under pandemin va?
Ja, vi hade mycket idéer och låtar innan också men inte allt. Det var många texter som påverkades och som skrevs under pandemin även om kanske musiken och grundidén till en del låtar fanns innan.
Vad var grundidén till skivan?
Det var ju som alltid – att försöka göra en skiva som vi själva tycker känns bra och fräsch. Vi vill göra så bra skivor som möjligt. Vi skriver vi en massa låtar och lyssnar på dem och sedan utgår från vad vi själva tycker i gallringen och till slut känner vi att vi har tillräckligt bra att det räcker till en platta och att det känns bra. Det går inte att bestämma i förväg vilken typ av platta man ska göra, om den ska bli tuffare, funkigare eller vad det nu kan vara. Det får bli lite vad det blir baserat på vilka låtar som har dykt upp.
Ups!de down. Jag har lyssnat på skivan och jag tycker att den är väldigt bra. Den tar mig tillbaks till det 70-tal som jag gillar med Bowie, Mott the Hoople men även Tom Petty och Roger Mcguinn. Jag kanske är ute och seglar men det är det jag hör i alla fall.
Vad kul! Nä, men du är nog inte ute och seglar. Det du tycker stämmer ju med vad du tycker. Det är kul när man gör skivor och då man kan ha någon referens från någonting som man tycker är bra. Det är ganska kul att folk ser på musik på olika sätt.
Det är mycket av charmen med musik för mig, att man kan tända på olika saker och även beroende på sinnesstämning.
Jag håller med och den här 70-tals glamrocken som för mig är den riktiga glamrocken innebar väldigt mycket bra musik. Jag tänker på tidiga Bowie, Marc Bolan, Mott the Hoople, som du sa. En massa band helt enkelt och därifrån har man ju mycket inspiration. Det finns ju även 60-tals melodier som man har med sig och jag lyssnade massor på Beatles när jag växte upp och med det kom ju även bland andra Byrds och Kinks såklart.
Det är riktigt bra musik. Skivtiteln Ups!de Down. Vad står den för?
Först och främst var det för att jag såg en Coca Cola kapsyl som låg på ett bord och på vissa av de där från småflaskorna så brukar det ju stå grejer. Det kan vara liksom Love All eller Peace. På den jag såg så stod det just “upside down” och den låg upp och ned så jag tyckte att det var ett roligt sammanträffande. Jag fotade av den och tänkte att det skulle bli omslaget men sedan kom idén med den där lådan. Vi gillade den idén och vi alla är ju gamla fans av Alice Cooper Band. Det var ju samma gäng som gjorde alla de där omslagen och som var extremt kreativa. School’s Out var ju med skolbänken som man kunde öppna och så låg skivan där inne och Billion Dollar Babies var ju en pluska med en 1-dollarsedel som man också vek ut och sedan Muscle of Love var låg ju i en kartong. Så direkt när vi började spåna på vårt omslag och då såg vi alla möjligheter med vad man skulle kunna ta ut och vad det skulle stå och allt det där.
Öppningslåten och titelspåret på plattan är lite intressant eftersom det sprakar av olika musikstilar i den, där vi hör lite reggae, sena Beatles och lite rivigare rock. Hur gick diskussionerna om att göra den instrumental?
Det var inga diskussioner alls egentligen. Melodin dök upp och det kändes rätt fort att det skulle vara en instrumental låt. Jag har ju haft några instrumentala låtar på mina soloplattor och jag gillar det. Det som är kul med den här låten är att den är lite som en spegling av hela pandemiskiten på något vis. Jag minns nyårsafton där man sa ”fy fan vilket skitår! 2020 nu kör vi!” och låten börjar ju så där att den går ut hårt. Sedan kom den där kraschen som drabbade mig personligen eftersom jag släppte min soloplatta (Game, Set, Bloom) fredagen den 13 mars och i den vevan hände det en massa saker. Vi skulle ha en releasegrej på Sound Pollution som sprack och så kom restriktionerna och det var en sådan jävla dålig tajming på något vis, att släppa en skiva som man inte kunde följa upp med den turné som var tänkt. Det är lite så med låten, du har kraschen och sedan tar man sig igenom allt med olika sinnesstämningar. Låten fick ta den väg den tog på något vis.
The Dudes and the Dancers gillar jag skarpt. Jag hör även här en hel massa Bowie. I verserna så är det två toner som följer en del av riffet och på något sätt skapar stämningen i låten. Var de med från början eller var det något som ni fyllde på med i efterhand?
Det är två toner som kommer in och är lite ljusare och mer markerande och jag tror att de bara plockar upp två toner som redan finns i riffet. Grundidén till riffet kom från vår bassist. Det blev lite Sunset Strip känsla över den. Jag inbillar mig en massa ungdomar idag som klär sig lite 80-tal och vill vara lite sleezerockiga och den tiden måste ju bara vara full av mystik för dem. Vi var ju ändå med lite där på ett hörn så vi försökte att återskapa lite av den känslan.
Var du där någon gång när det begav sig?
Det var ju som mest (eller som värst) där på 80-talet egentligen men vi kom ju typ 90, då vi var i Staterna. Det var 90, 91, 92 där någonstans och det fanns ju fortfarande hela den där Sunset Strip grejen med klubbarna som Rainbow och så vidare. De finns ju kvar än idag men det är ju inte alls samma sak längre.
Det kom ut en massa bra musik ur Sunset Strip på 80-talet. Som avslutning på skivan har ni Interstellafella som innehåller ett litet brejk på 20 sekunder i slutet för att sedan komma tillbaks med lite kör. Berätta lite om det.
Förr på CD-skivor blev det lite poppis med sådana där hidden tracks, där det kom något mer när man trodde att plattan var klar. Det här var helt enkelt så att när vi hade spelat in She Never Turns Around så slutar den med ett långt nanana-aktigt parti. För att göra det partiet fick man lov att spela in en massa kanaler men sång för att det skulle låta som att det var många som sjöng. När jag sedan satt och editerade det där så flyttade jag filer till efter låten för att ta bort dem. Sedan var det någon gång senare då jag inte stängde av när låten var slut utan skulle gå och hämta kaffe eller något och då helt plötsligt så kom det här. Det lät helt galet och som om man hade hamnat i någon feberdröm. Vi tyckte att det var lite kul och vi ville använda det på något sätt och så fick den hamna där som en extragrej.
Det var lite kul hur det kan komma till! Annars är ju hidden tracks något som är lite svårare att dölja på just en vinylskiva.
Ja men vi frågade han som gjorde mastringen och det skulle inte vara några problem, utan det handlade mer om att det ska finnas plats kvar på skivan.
Vad är en optimal tid på en skiva enligt dig?
Jag är ju old school och jag tycker inte om när plattor är för långa. Om man till hör den kategorin av människor där man faktiskt sätter sig ner och lyssnar på en skiva så tycker jag att det är rätt lagom med 10-12 låtar.
Det blev en sådan hysteri där ett tag där man skulle smälla in så jävla många låtar på varje skiva bara för att man kunde det. Man (i alla fall inte jag) kan ju inte hålla fokus i en och en halv timme med nya låtar. Då tycker jag att det är mycket bättre med en vinyl.
Eller hur? Jag känner också så. Då är det bättre att försöka få ut en till platta ganska snabbt inpå istället.
Ja, eller några coola extraspår på singlar eller liknande. Köper du skivor?
Nej, det är väldigt sällan men skulle det hända så skulle det vara vinyl. Jag tycker att CD-skivor är tråkiga och de fyller ingen funktion direkt.
Du pratade lite om dina soloskivor tidigare och de är ju på svenska. Vilket språk är roligast att skriva på, svenska eller engelska?
Jag tycker att båda språken är roliga att skriva på. Anledningen till att jag gjorde plattorna på svenska var för att se vad det skulle bli av det, om man kunde lura sig själv att hitta något annat sound. Och det blir det ju på sätt och vis. Många har sagt det att de tycker att texterna är självutlämnande men jag tycker att jag tidigare har skrivit liknande saker och ganska självutlämnande texter på engelska också där hjärtat smärtar och så vidare. Men man lyssnar lite på ett annat sätt om texten är på ens eget modersmål. Jag tror att det handlar mycket om det. Alla förstår ju engelska men det blir liksom som att man lyssnar lite mer på texten om den är på svenska. Sedan hade jag en annan idé med det också och det är ju att jag ser ju Electric Boys som ett hårdrocksband på något sätt, eller ett rockband, och med de svenska sakerna kunde jag få mer dynamik och till exempel vara ensam gitarrist eller bara ta in keyboard eller även andra instrument, att kunna tänja lite på gränserna.
Har du något speciellt instrument som du gärna skulle vilja arbeta in i någon låt?
Nej, inte på det sättet utan det blir mer från låt till låt och vad man tror kan göra just den låt man arbetar med bättre eller så bra som möjligt. Det kan vara trumpet eller vad som helst, det som passar helt enkelt.
Det är kul med lite experiment. Just den biten var ju just Beatles, som vi pratade om innan, väldigt bra på från Revolver och framåt där de tog in sitar, spelmansdosor och allt vad de nu kunde komma fram med. Om du skulle få 10 år att lägga i ett block på tidslinjen, mellan vilka år skulle du påstå gjordes den bästa musiken?
Det är skitsvårt. På en höft skulle jag säga 1964-1974, kanske men man kan flytta fram det från 1968-1978 också. Jag tycker att det skapades så väldigt mycket experimentell musik då. Jag tänker på Hendrix, Who, Black Sabbath, Deep Purple och alla de där banden började ju faktiskt på 60-talet. Och även de som du tog upp i början som Beatles, Byrds och liknande med mer popmelodier var ju jävligt bra. Det känns som att allt var så nytt och utvecklades så fort så det var en väldigt inspirerande tid. Det är svårt att bräcka den perioden eftersom de musikstilarna var ännu inte färdigutvecklade på något vis.
Och inte artisterna heller, jag tänker på Jeff Lynne i The Moves som sedan bildade ELO, Steve Marriott, 30 års dag idag förresten från det han dog, i Small Faces som bildade Humble Pie, Jeff Beck och killarna i Yardbirds och så vidare. 60-talet var liksom degen till 70-talets superbullar.
Ja, och när jag tänker efter får man nog börja rätt tidigt eller mitten på 60-talet.
Vilka planer har ni med den här plattan i form av releasefest turné och så vidare med tanke på hur det ser ut?
Ja, vi har ju en massa planer och vi har precis spelat in en video för Tumbling Dominos som redan är släppt som singel. Sedan har vi även spelat in en konsertfilm som vi har börjat jobba på också. Planer finns ju men allt hänger i luften eftersom man inte vet hur fort det kommer att gå med vaccinering och sånt.
Coolt, jag ser fram mot att följa den utvecklingen. Du gillar ju tennis.
Ja, jag spelade tennis när jag var grabb och i samma veva som jag började spela gitarr.
Spelar du fortfarande?
Nä, egentligen inte. Jo, med min dotter men det är ganska sällan. Jag var aldrig bra sådär, men jag gick i tennisskola och jag vet hur man slår slagen och så vidare men jag har ju inte hållit det där uppe på något sätt. När det begav sig var det några år där man drömde som att både bli gitarrist och bli Björn Borg.
Ja, på den tiden fanns det ju tennisbanor överallt och man spelade över grindar och mot garagedörrar och så vidare.
Ja, det gjorde jag också. Jag spelade mycket tennis, jag tyckte det var kul. Man satt ju bänkad när matcherna i Wimbledon spelades. Jag tyckte det var jävligt häftigt att hela Sverige stannade när Stenmark körde till exempel. Hur skulle det kunna hända idag? Sverige i VM-final i fotbollen? Ja, men frågan är om ungar skulle få ledigt från skolan, som det var då? Det sjuka var ju att man skulle gå upp till aulan och kolla på en sådan där liten tjock-TV. Jag tyckte det var häftigt när Stenmark åkte men för mig var det mer speciellt med Wimbledon och finalerna med Borg.
Borg var ju en rockstjärna.
Ja, det var han ju faktiskt. Han gjorde en ganska gubbig och överklassport till något coolt. Det hette ju den vita sporten.
Jag började själv ta tennislektioner nu i julas och det är verkligen skitkul. Jag har ju också nött ut tennisbollar på asfalten tidigare och lärde mig egentligen ingenting så det är att lära en gammal hund att sitta. Servarna sitter rätt bra ändå men man håller racket lite annorlunda nu för tiden.
Jag minns ett tillfälle, jag tror vi hade tennislektionerna på fredagar direkt efter skolan och då hade vi gympa som sista lektion där vi lirade badminton. Det lirar man ju med handlederna medan i tennis är det ju hela armen som slår och det blir en helt annan tyngd. Jag spelade verkligen som en sopa hela den tennistimmen efter det p.g.a. att jag hade spelat badminton innan. Det gick bara inte att ställa om. Alla kan ju spela lite pingis eller badminton där man lyckas vifta iväg den där bollen med handleden men tennis är lite svårare med sin tyngre teknik.
Men vi lämnar asfaltsplanerna för ett tag. Jag är lite nyfiken på 1993, då ni i elfte timmen blev inbjudna till att spela på Stockholms Stadion tillsammans med Metallica. Hur var det?
Skräckblandad förtjusning! Vi hade precis bytt medlemmar så det blev ju ingen smygstart direkt, där vi bara spelade inför våra närmaste kompisar. Sedan tyckte vi att Metallica och Suicidal Tendencies var ju jävligt Metal och riktigt hårda band så vi kände oss lite som den där fula ankungen. Men som jag kommer ihåg det gick det ändå ganska bra.
Du har ju även varit ute och svirat med Metallica, på Café Opera.
Haha, ja precis, men det var när de var här 1992, då de var ute på turnén för den svarta plattan. Det var sista giget på turnén. Då blev vi medbjudna att gå ut och hänga med dem lite och jag hade av Bob Rock fått reda på att de hade hört vår platta, som han spelade in med oss, och att de gillade den. Det var roligt, och för att återgå till vårt kära tennis visste jag ju att Lars också lirade tennis så efter några bärs tänkte jag att jag måste goofa med honom. Han satt lite längre bort vid det långbord där vi satt och jag hade precis varit och hämtat ny bärs så jag ropade till honom ”Hörru du, Lars,” på svenska alltså ”när får jag spöa dig i tennis då?” Då ställer han sig upp och börjar spela luftgitarr och sjunga någon låt. Men han blev helt inne på att vi skulle dra iväg och spela tennis och han började snacka med sin turnéledare och sa att han var tvungen att boka en tennisbana för nu skulle vi minsann iväg och spela tennis. Men jag sa att jag bara skojade.
Såg du när James fick en blåklocka under kvällen?
Vi drog från Cafét på kvällen och vi försökte komma in på något ställe men de tyckte att vi skulle stå i en lång kö. Jag sa till vakten att hans boss vill att dessa snubbar som jag har med mig ska komma in här eftersom det är världens största hårdrocksband. Sedan blev det lite gruff när några ville stanna och jag, James och någon från skivbolaget inte tyckte att det var något bra. Det var inget kul. Och James kunde inte hålla sig när han gick ut utan han sa ett par väl valda ord till den där vakten och så blev det tjafs. Jag såg honom inte gå i backen i alla fall, han är för tuff för det. Shit happens som man säger haha.
Haha så är det! Det kostar att ligga på topp. Det låter som en riktigt rolig kväll. Kan den kvällen ha haft något att göra med att ni senare fick inbjudan till att spela med dem, eftersom att ni redan hade träffat dem?
Ja, det tror jag och sedan tror jag att det var att de bjöd över vår manager som hade jobbat för Polygram i England. Han hade jobbat med dem redan och det var något om att han skulle komma över till dem. Men det var jävligt kul att gå och titta på den där konserten. Den höll ju på i tre timmar och först hade de den där filmen från backstage och att de hade filmat i Stockholm. Hela upplägget var jävligt coolt och sedan så öppnar de med Enter Sandman av alla låtar och lyckas ändå hålla i giget i tre timmar och levererade jävligt bra. De hade ju skrivit Stockholm i Metallica-logga och det var ju publikfrieri och alla älskade det. Sedan gick de backstage och Lars sa att de skulle komma ut om tio minuter och ”kick your ass” så de eldade ju upp publiken som fan. Det var en sjukt bra start på en konsert.
Den sista avslutande frågan innan jag släpper dig, vilken var den första stora konserten med ett internationellt band som du var på?
Det var Sweet på Konserthuset. Jag tror att det var -75. Det var supercoolt. Fan, vad bra jag tyckte att det var. Jag hade ju hört Ballroom Blitz och den förändrade hela världsbilden för mig. Jag kom ju från Beatles och 50-tals rocken och helt plötsligt kommer den där låten med trumintrot och allt. Jag tyckte att det var så jävla ballt. Andra konserten var Rainbow, det var typ två år senare och också det på Konserthuset när Dio och Cozy Powell var med. Blackmore var ju min hjälte över allt annat så det var ju magiskt att bara se honom stå där vid regnbågen. Ljudet var högt som fan och jag minns att det tjöt i öronen i tre dygn efteråt och då satt jag ändå på balkongen. Blackmore var ju så otroligt stilbildande och satte liksom grundtonen för hur en Fender Stratocaster skall låta, så han lade ribban högt direkt. Han var ju speciell också och var så mytomspunnen och att bara se honom i riktiga livet var ju spännande bara det. Det är ju svårt att fatta för kidsen idag men i och med att man inte hade den uppkopplingen vi har idag så var ju det liksom ouppnåeligt. Man visste bara att han var moody och svår och det var så mycket myter kring honom. Just det där kan jag sakna lite med andra artister och konserter, att det har blivit så där utslätat. Rockstjärnor var verkligen rockstjärnor på den tiden och var helt ouppnåeliga. Alla visste att de aldrig skulle få träffa dem medan idag kan man snacka med dem på Facebook. Den mystiken finns inte längre tyvärr.
Har ni någon skiva som definierar vad Electric Boys ville låta som?
Nä, det är så många olika. Annars hade det nog inte blivit något band av det, tror jag. Jag tror att det är viktigt att lyssna på mycket olika musik för att få inspiration från olika håll. Om man lyssnar bara på ett band som kommer man själv till slut att låta som en kopia av det. Hos oss kom influenserna dels från funk-prylen av Bette Davis och jag var jätteinspirerad av Undisputed Truth som var producenten Norman Whitfields hobbyprojekt. Det var ju lite funk men närmare Jimi Hendrix. Sdan hade vi ju de där 70-tals banden som vi kallar för hårdrock och tiden med psykedelia när till exempel Beatles tog ut svängarna och var lite flummiga. Något som jag kom på nu är att vi gillade verkligen Aerosmith och det som är intressant är att jag läste att de har fått sina rötter från just den gamla svarta funken, Beatles och rockbanden med Stones och Yardbirds så det är inte så jäkla konstigt att vi man ligger nära dem eftersom vi har haft typ samma influenser.
Med det så får vi avsluta här. Det är så jäkla kul med musik. Jag tackar dig för en väldigt trevlig intervju.
Ja, det var kul att snacka. Hoppas du får till serven haha Vi får kanske göra som de gjorde i fotbollen där artister mötte skivbolagsfolk och journalister men i tennisformat istället.
Lyssna in på Electric Boys nya platta Ups!de Down, det kommer verkligen att löna sig. Så, hörru Conny, när ska du spöa mig i tennis då?
Se nu till att ta er till stadens skivaffärer, säg hej till personalen och köp en platta.
SKRIBENT: Fredrik Brolin
ARTIST: Conny Bloom (Electric Boys)
AKTUELLA MED: Nya skivan Ups!de Down
SKIVBOLAG: Sound Pollution
RELEASEDATUM: 2021-04-30