Intervju: Dark Tranquillity – Mikael Stanne

tOWN HOGs hade nöjet att få möta upp med Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne över Skype (som sig bör i dessa tider) inför släppet av deras tolfte fullängdare MOMENT. Det blev ett skönt snack om plattan och mycket annat som är på gång med herr Stanne nu!

Halloj Mikael!

Hej!

Jag har lyssnat på plattan hela veckan och det är nåt magnetiskt med den som gör att den bara växer och växer. Som ett litet momentum (skratt). Man glider in i ett annat rum från Atoma och i en annan feeling, men det är fortfarande Dark Tranquillity där ni har fångat nåt schysst som jag gillar. Du hade förklarat skivan att det var nåt momentum likt den eviga resan med förändringar och aha-upplevelser, hur gick tankarna när du fick iden från början med temat, idéer och hur den skulle formas?

Det var väl lite frustration att känna va fan vart är världen på väg och och vad är det vi sysslar med. Hur hamnade vi här? Lite besviken som vuxen liksom. Var det inte meningen att allt skulle bli bra när man började bli äldre? Varför är inte vuxna smartare än de är och varför lyssnar de inte nu när vi har tillgång till allting när vi har alla möjligheter att vara välinformerade och grunda våra åsikter och tankar och handlingar i vad som är sanning och reson? Och ändå så bara så hittar vi på massa skit och tror på massa dumheter och allt sånt där. Vad är det för fel på oss? Men det kan man inte bara skrika om hela tiden, det har jag gjort sedan länge liksom, haha. Så nu försökte jag titta på vad är skiljepunkten från vårt förflutna, vår uppväxt, vår bakgrund och ögonblicket där vi går vidare till framtiden och vad det är som vi hittar på, vilka vägar väljer vi att ta och varför. Och då blev det det här ögonblicket där saker och ting ändras när vi kanske lär oss något och vi inser något nytt som faktiskt påverkar en i ens val när man går framåt. Och det var en utgångspunkt. Jag kände att “Ah, men nu har jag någonting att skriva om…” och koncentrera mig på för annars blir det så brett när man börjar på en platta. Annars blir det att “Var fan ska jag börja nånstans…“. Så det var en arbetstitel. Sen började vi skriva låtarna och när Niklas som designat omslaget frågade “Men ok, jag tänkte sätta igång här, så har du några texter så jag har någonting att utgå ifrån och har du funderat på någon titel?” och jag “A, men här är låtarna och här är typ en arbetstitel…” och han återkom med “Men ok, då kan vi börja jobba!“. Men sen så blev det typ i februari… eller i mars då när vi började spela in plattan, då hela pandemin satte igång och man bara “Det här är ju ett moment helt klart!“. Då fick det bli den titeln. Och så har jag försökt förklara att en skiva skapas ju i olika moment som på svenska och det är fan inte lätt att översätta till engelska visar det sig, det har jag misslyckats med många gånger så det har jag lagt ner och jag försöker inte ens förklara det längre. Men jag vet inte riktigt, det är lite så vi jobbar i studion. Jag och Martin Brändström när vi sitter och försöker och jobba lite på låtar. Har vi det klart så kan vi göra det och så kan vi fortsätta med det och så man kan fortsätta med alla de här små momenten som måste funka för att kunna gå vidare.

Du nämnde Niklas där angående omslaget och när man kollar på både framsidan och baksidan så fångar den lite det här med momenten och som visar en värld som liksom musiken passar väldigt bra till omslaget. Var det något särskilt du tänkte på eller hade du idéer till text eller musik du presenterade till Niklas som inspiration?

Jo men han hade hört lite av låtarna och lite texter. Det jag tänkte först på när vi snackade lite om det var att jag skulle vilja ha någon som som visar på någonting större eller att man upptäcker någonting. Kanske baserat på någon ny information man fått om nåt eller någon insikt man får så man ser saker på ett helt nytt sätt. Man ser saker för vad de verkligen är kanske. Då skickade Niklas bilder som han hittat på nätet. Det var någon snubbe som stod framför en ljusmonolit, det var lite coolt. Det var lite grottor, det var lite olika stämningar. Vi fastnade för några grejer så “Vi kanske ska jobba på det här då?“. Då blev det lite att den här ljusmonoliten eller strålen eller vad det är, då är ju det som gömmer sig bakom det som är det mest givna eller som är det som är det mest uppenbara att det kanske finns någonting mer. Eller att man kanske är förvirrad. Man kanske tror sig veta saker men till slut lär man sig faktiskt nåt nytt som öppnar upp en till en större kunskap om nånting. Det är lite textfraser i det ljusa i omslaget och sen så är det väldigt abstrakt omkring vilket vi gillade. För att få det lite 70-talsdoftande så skulle det vara lite handgjort där man gör allt i ett lager istället för 1000 photoshoplager för att det ska kännas lite mer äkta. Så jag skickade lite bilder på gamla Yes-omslag, lite Roger Dean och så där. Det ska vara episkt för det är gött liksom, sånt som jag älskar.

Det är ju episk musik ni har och det glider in i det som gör att det sätter färg på saker och ting.

Ja det ska ju vara en helhet. Jag vill köpa en vinylplatta och öppna konvolutet och det visuella ska matcha det musikaliska.

Bakgrunden är ju som himlen som rör sig fast samtidigt är det som en vinylplatta.

Det säger du. Haha.

Det har du tänkt på ja.

Haha, jodå. Det är ju ändå ett timelaps-foto över himlen, men så tänkte vi att vi gör den lite rundare så att den matchar vinylformen, ja det är klart.

Jag tänkte att det måste ni tänkt på annars hade jag blivit lite besviken. Jag måste berömma din sång också, jag tycker den låter bättre än nånsin. De cleana delarna låter ju helt underbara och så har du mer tyngd i growl-delarna också. Är det nåt du tränat fram eller har det kommit mer organiskt?

Man håller ju på hela tiden så det vore ju skam om det blev sämre. Det hade varit jävligt tråkigt, men vi hade ju lite mer tid och förbereda oss helt enkelt den här gången. Kanske vi kunde anpassa låtarna efter sången på ett annat sätt. Vanligtvis skriver jag sång och text ganska sent i processen. Vi jobbar med låtarna som fan och i slutet så skriver jag klart texten och så är det bra med det. Den här gången har vi gjort demos av alla låtarna från början sen tidigt förra året så hade vi demat det mesta och det gjorde skillnad just för då visste man vad man skulle göra. Det var inga överraskningar och man kunde arbeta på varje grej och komp och gitarrer efter sången ibland. Johan varit med och jobbat och han är också sångare. Så han har ju tänkt på det när han har skrivit riff. Det har blivit enklare och mer anpassat och därför gjorde det att det blev enklare att sjunga till helt enkelt. Det var jättehärligt.

När du sa att ni hade arbetat fram låtarna i pre-production, var Chris och Johan med mycket där också? Hade de med idéer redan då?

Vi hade massa låtar och Anders hade skrivit massa låtar och Martin en del och vi gjorde demos av dom så vi hade någonting att presentera så man visste att det här är ungefär vart skivan är på väg. Chris bodde i New York då så han mer idéer att “Fokusera på det här och det här, refrängen är grym och det här är bra, och det här är coolt!” och melodier och solon och sånt som är hans specialitet. Medan Johan, han är sån att han vill gå loss direkt på materialet som “Jag vill skriva om det här och jag vill göra om det här!” och vi är “Javisst, cool – men då gör vi det!“. Men i början fick vi dra tillbaka lite och kommunicera lite fram och tillbaka tills vi hittade rätt nivå mellan det som är traditionellt oss och även det som utnyttjar deras styrkor och deras sätt att tänka och spela och hela deras erfarenhet. Så det tog ett tag, men vi hade hade ju gott om tid. Johan var väldigt så här, han tog tag i varje grej. När han kom upp ibland så satt vi 16 timmar om dagen någon helg och bara körde och nötte, löste massa problem för att hitta rätt. Sen skriver ju han låtar som vi kände att “Fan det är ganska nära ändå, det här tror jag vi kan fixa…“, så gjorde vi om det lite tills det kändes rätt för oss. Det var ju kul att få, dels tänka om lite hur vi jobbar, för vi har ju jobbat på samma sätt under 30 år. Vi har ju ett speciellt språk när vi pratar musik och tänka om det och kommunicera med någon annan och prata om det på ett annat sätt och öppna upp den processen med andra var ju väldigt lärorikt. Så då får man tänka om lite. Det behöver vi gamla gubbar. Det gjorde stor skillnad för skivan då vi kunde experimentera lite mer och testa lite andra grejer.

Men var det mycket sånt som de kom med bordet till som behövde Dark Tranquillity-ifieras?

Så är det ju onekligen, nånstans är det ju så. Och så är det med allting som vi skriver egentligen. Genom åren har det varit så att när någon har kommit med någonting som är helt “out there“, men, så är det “Fan, det här är bra, men vi får nog putsa på det lite” och när alla har putsat på det tillräckligt mycket då är det givet att det passar in på plattan på något sätt. Det är så vi jobbar bara, det har alltid varit så. Det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig för att komma så långt ifrån allt det man har gjort tidigare som möjligt så går det inte riktigt. Det sitter så långt in i hur vi tänker vad det gäller melodier och rytm och allt det där. Det är bara ett visst sätt att arbeta som passar oss.

Man hör ju direkt att det är Dark Tranquillity, men bara efter en lyssning så är det flera lager som dyker upp och det är experiment som visar sig i nya sångprylar som ni använt och och annat.

Sånt är ju kul. Vi har haft tid i studion så vi har kunnat experimentera lite extra och vi har velat att den här plattan skulle vara lite mer organisk vad det gäller ljud. Allt från att använda konstiga analoga keyboards till att vi verkligen använder de bästa prylarna. Spelar in det ordentligt och så det känns på riktigt. Allt går ju att fixa när man spelar in det digitalt. Det är jättesmidigt och grymt arbetsredskap, men det blir tråkigt också. Allt kan trixas och fixas tills det blir perfekt och det vill vi inte riktigt göra heller det måste kännas att det är vi som lirar och så där.

Man vill ha den där analoga känslan.

Precis, det går så himla fort när det är digitalt och det går så himla snabbt och allting sådär, men när man väl ska spela in det då vill man att det ska kännas. Men det var väldigt skönt att Jens Bogren plockade fram och anammade de där lagren som finns där och små detaljer och så där. Jag älskar ju sån musik, jag vill ju kunna lyssna 20 gånger innan jag hittar alla små detaljer i en låt. Och jag känner att det finns mycket där så att det är jävligt kul.

Är det något experiment i studion som du är extra stolt över som bara funkade?

Det var väl något som t ex sista låten på plattan In Truth Divided som från början bara var en pianogrej som Anders hade skrivit som vi tyckte hade snygga ackord och att det fanns något där i som vi skrev en melodi till. Så “Ok – det här var ju coolt, men vad är det då? Är det en pianoballad eller är det en powerlåt?” Det kunde ju bli vad som helst just för vi hade ju bara den melodin och de ackorden. Men sen så försökte vi hitta ett sätt att integrera den låten på plattan så den funkade och passade in utan att den stack r ut för mycket vilket verkligen var knepigt får jag säga. Men då visade sig att de andra låtarna anpassades lite efter den och den anpassades lite efter övriga låtar så vi hittade någon typ av jämvikt så det skulle kännas bra så det inte bara blev en låt som man bara lägger som bonusspår eller som kommer på en vinylsingel nån gång i framtiden, utan att den faktiskt passar in och att den funkar. Det var en utmaning som var kul att jobba fram. Bara att sitta och göra massa versioner av den och se vad som funkar här och vad som känns rätt. Det är härligt att vi hade den tiden i studion för vi hade tänkt att den skulle komma ut i somras men när det inte var några festivaler att spela på så då spelade vi in lite till.

Men det måste ändå vara skönt att kunna ta den tiden och köra så ni får det klart på riktigt så det känndes rätt.

Jaja, exakt. Det var verkligen en positiv grej med pandemin här.

Jag såg att du hade projekt med Grand Cadaver och lite andra saker som du hunnit med i dessa tider.

Det är verkligen så. Vad fan ska man göra liksom. Ibland när man suttit och bärsat lite liksom och snackar om att bilda band och man säger “Det hade varit skitkul!“, men sen händer aldrig någonting och om jag får frågan så tycker jag att det här låter jättekul, men jag har inte tid och jag kan inte och jag vet inte om jag har ork till det där. Men i det här fallet så var det “Såklart jag har det!” skivan var färdig, allt var inspelat och klart och det var polare som jag kände och som var fantastiska så “Vi gör väl det då!” och så fick jag några låtar och så spelade vi in några demos och så var det nåt skivbolag som tyckte det var coolt och så spelade vi in det på två dar. Precis så där som man gjorde förr i tiden liksom. Bara några få tagningar på allting. “Det sitter ju, vi kör på det här!” Grymt alltså, så himla roligt att göra. Efter att komma från en inspelning som tog ett halvår till att bara göra det på två dar och fyra låtar. Helt fantastiskt.

Du hade visst gjort några mer sådana här projekt nu också?

Jag har spelat in två låtar för ett soundtrack till ett spel som kommer nästa år som heter Hellsinger som är jävligt death metal och svincoolt. Shoot to doom, ett rytmspel som Guitar Hero typ.

Har du fått köra spelet själv innan också?

Jag har fått testat lite, det är väldigt tidigt då fast superösigt. Man spelar i takt i spelet så du måste skjuta i takt med musiken och på så sätt låser du upp flera lager i musiken och alla låtar har sju lager. Alla börjar med trummor och bas och sen kommer det på gitarr och sen keyboard och lite grejer. Blir du riktigt grym så får du höra mig sjunga också. Så är det lite så här Alyssa från Arch Enemy sjunger en låt och Björn från Soilwork sjunger en låt och Matt från Trivium sjunger en låt och Randy från Lamb of God sjunger en låt, så det kommer bli ett jävla grymt soundtrack. Skitbra!

Såg att du hjälpte Peter Iwers med att sätta upp en dator häromdagen.

Han fick mitt gamla system så jag hjälpte honom och sätta upp det. Jag uppgraderade till senaste GeForce kortet nyss, så nu jävlar. Men jag hinner ju fan aldrig game:a för jag sitter ju så här hela tiden. Men det är härligt, jag game:ar så mycket jag kan. Det är jävligt roligt. Skönt att koppla av speciellt när man sitter och jobbar som fan och sen bara aaaah… köra och ut och mangla lite på nätet och krossa lite kids och sådär.

För en annan nättidning listade du Dark Tranquillity albumen i din favoritordning.

Ja just det, det var jävligt jobbigt.

Jag såg att du listade Haven som sist.

Ja, fast jag älskar den plattan. Men…

Du skrev att den hade lite mer lugna partier från demostadiet som ni slaktade bort för att ni inte tyckte att det inte kändes så bra på den tiden. Så jag tänkte, finns det en ännu bättre version av den någonstans som ligger någonstans som behöver komma fram egentligen?

Det fanns säkert tidiga demos och så här, som kändes coola men jag tror att idén om skivan, du vet när man höll på för att det är lätt när man bygger upp någon typ av förväntan “Det här vill man göra!” den var något annat än vad den blev och det var inte exakt vad jag var ute efter så de där förväntningarna man hade att “Det här var coolt liksom”

Men ändå, någonstans tänker jag, det finns kanske en bättre Haven någonstans som väntar på att få komma ut…

Ja det hade varit kul.

Jag tänker på det Brändströmska keyboardsoundet som har flutit vidare sen alla era plattor nästan som kommer från Haven och lite från Projector, det kommer ju nästan därifrån.

Men det var ju jättehärligt, och det var ju det som var så spännande att börja och jobba med Martin på den plattan. “Ok nu har vi nåt nytt!” och man kanske tänkte att det skulle bli ännu mer nytt men det var skitkul. Och jag gillar ju att gå tillbaka till de här gamla plattorna ibland och utan att tänka på vilken skiva det är ifrån och bara köra på nån låt , kanske nåt som vi inte spelat live på ett tag. Då kan man verkligen lyssna och känna att det är lite gött. Och sen kommer man på vilken skiva det är och så kommer det med lite bagage, du vet så här lite sådana här grejer.

Jag har en jobbig fråga till åt dig. Om du får sammanfatta Dark Tranquillitys influenser i en skiva som inte är er egen, vilken skulle det vara?

Oj.. shit. Alltså den viktigaste av de skivorna om när man kollar när vi satte igång som blev en sån här go-to skiva när man riffar och håller på så här så kan man alltid referera till olika plattor och såhär. Det är det här Rainbow -riffet, eller det är det här King Diamond-solot eller så… Den som man går tillbaka till mest och som kommer upp mest skulle nog kunna vara Extreme Agression med Kreator. Iallafall tidigt. Det var då jag bestämde mig för att spela gitarr för jag hörde den och såg dem live 1989. Det var superviktigt band som bara fick en att vilja skapa något liknande, lika energiskt och lika galet och jättecoolt. Så det är en av de absolut viktigaste plattorna och även en av dem som har format oss iallafall i början.

Vad skulle du säga att influenserna till keyboardslingorna skulle komma från för platta?

Martin kommer ju från synth och det gör ju jag också från när jag var yngre så det är ju Depeche Mode och Kraftwerk och så där som är superviktiga. Och Violator med Depeche Mode är ju en all time favourite platta som man alltid kan dra på som jag och Martin älskar, så det skulle vara dem då.

Man kan ju inte fråga så mycket om planerna framöver heller.

Precis. Haha.

Ni får göra en platta till då. Haha.

Jah… Men det är nästan så. Jag snackade med ett par polare som ska börja spela in. “Jaha… men ska vi göra en dubbel nu, eller va fan då?”

Det måste ju kännas väldigt jobbigt att gå in i studio och köra igång igen när man precis gjort en?

Det måste man inte, men om man får feeling, vem vet. Om det inte blir någonting förrän efter sommaren så kan man börja tänka på det iallafall.

Tack för snacket Micke!

Underbart, uppskattas. Tack som fan, ha det så gött, hoppas vi ses!