HELLOWEEN släpper en självbetitlad platta med den återförenade banduppsättningen som under de senaste åren har gått under namnet Pumpkins United. Deras spelningar har skapat stora jubelrubriker jorden runt, bland annat på Fryshuset i Stockholm runt jul 2018. Gitarristen Michael Weikath är tillsammans med basisten Markus Grosskopf de enda två medlemmarna som har tjänat under bandets vingar ända sedan starten. Jag ringde upp “Weiki” i hans hem på den kanariska ön Teneriffa för att snacka lite om vad som händer.
Årtiondets comeback. Jag gläder mig verkligen. Känner ni fansen förväntningar?
– Ja, absolut, säger Michael Weikath från soffan i sitt vardagsrum i huset på Teneriffa. Vi kunde aldrig föreställa oss att de första tre raderna av publiken under våra spelningar skulle stå och gråta av glädje. Det smittade sig såklart av sig på oss också och vi frågade oss själva vad det var som egentligen höll på att hända. Det var oroliga scener. Vi har lärt känna varandra på nytt och även parallellt där man har fått ta till sig så mycket av de andra också. De är lite som när man har haft en gammal arbetskamrat eller en kompis i skolan som man var väldigt tajt med. Man pratar på samma sätt och man skattar åt samma saker och man har dessa små historier tillsammans som förenar och där alla känner igen sig själva.
Vem var det som tog de första stegen mot en återförening?
– Den som lade fram förslaget om att göra detta från början var Kai Hansen. Han sa att om vi inte gör detta någon gång skulle vi vara riktigt korkade. Man måste ändå ha i åtanke också att Michael Kiske heller inte alltid har velat återförenas. Han har vid tillfällen sagt att allt var så pass bra med honom som det var att han inte behövde en återförening. Jag ville inte sätta igång och jobba med något så länge inte alla var med på tåget och dessutom var nöjda med det till 100 %. För mig hade det egentligen räckt att Kiske var nöjd. Det var egentligen på det allt hängde, om Kiske över huvud taget ville göra detta och just den biten var definitivt inte alltid självklar. Sedan var det såklart olika förutsättningar och så vidare som tills nu gjorde det omöjligt att genomföra. Det kunde till exempel ha att göra med att vi hade olika managements och olika redan utstakade tidsplaner och allt verkade under lång tid vara helt omöjligt att få ihop. Lyckligtvis fick vi till slut till det.
Till er platta då! Ert skivbolag skriver att denna platta är Pumpkins Uniteds kröning. Innebär det att Pumpkins United från och med nu är Helloween eller är det bara tillfälligt?
– Monikern som vi nämner Pumpkins United har blivit omkullvält. Det handlade om rättsliga och kontraktstekniska orsaker att Pumpkins United fick fungera inte bara som ett sidoföretag till företaget Helloween utan också i sättet att tänka på saken. Planen är att Helloween nu består som det är idag och som sagt vore vi dumma om vi inte fortsatte med detta.
Ja, det är ju en framgång redan nu. Vad betyder denna platta för dig?
– Det är en jättestor lättad. Lättnad kanske inte är det rätta ordet men jag gläder mig mycket åt att det blev så otroligt bra. Det var verkligen ett monsterverk som också hade kunnat gå riktigt åt skogen, men slutresultatet är helt enkelt strålande och från första stund kändes allt bra.
Öppningslåten Out Of The Glory, hur kom ni fram till att låta den öppna plattan? Det är en cool låt med många tempoväxlingar.
– Jag vet inte helt hur det kom sig men någon måste ha gillat den och det blir jag ju såklart otroligt stolt över. Det är lite en belöning för det hårda jobb man har lagt ner på låten. För mig som kompositör är det ju superkul men samtidigt måste någon låt öppna skivan. Det handlar för mig inte om att den blev öppningslåten utan allt stämde och den är jävligt bra. Att kanske folk kan njuta av den och ta den till sig till sina hjärtan, det vore mycket viktigare för mig.
Att skriva musik för inte bara tre sångare utan även för tre gitarrister, vilka är för- respektive nackdelarna med det?
– Att ha flera sångare har egentligen bara fördelar. Jag skulle även påstå att Sasha (Gerstner) sjunger så pass bra att han sjunger bättre än många ”riktiga” sångare så jag skulle kalla honom vår fjärde sångare. Han sjunger på Best Times. I grund och botten är det en fördel för att man får ett bra skifte i låtarna och man kan bestämma vilken typ av partier vilken sångare sjunger. Beatles hade tre killar som sjöng (fyra egentligen, eftersom till och med Ringo sjöng) och 10CC och Deep Purple när Glenn Huges och David Coverdale delade på sången. Det fanns en period då det nästan var en regel att ha fler än en sångare i bandet, det varade dock inte jättelänge, där monsterband utmärkte sig med två eller flera sångare.
Down in the Dumps har du också skrivit. Berätta lite om den.
– Jag hade en väldigt gammal idé, som till en början skulle ha varit på tyska eftersom vårt engelska management hade en idé om att vi skulle kunna göra något på tyska också. Jag hade tänkt att den kanske skulle kunna ha hamnat på en EP eller något men det hände liksom aldrig utan den blev bara liggandes. Det störde mig eftersom även om alla delar inte passar mig helt så är både riffet och refrängen bra så jag tänkte att jag skulle återuppliva den. Den handlar om saker som går åt skogen för att man själv är klumpig eller korkad. Till exempel välter du ner din askkopp från sängen i sömnen för att du hade en livlig dröm, eller så tar du en kaffekopp och fastnar med tröjärmen i ett skåpshandtag och får varmt kaffe i knät, eller du märker att det är en vacker och solig dag men när du väl kommer ut märker du att du har glömt dina nycklar inne i huset. Hjärnan vill bearbeta allt men den kan inte det, utan det är lite för mycket för den.
Hör jag inte lite Queen på den här skivan?
– Absolut! Men det har vi alltid haft med oss i en form eller en annan precis som de andra stora inspirationerna som vi har haft men Queen var definitivt en stor förebild oss. Kai har till och med köpt sig en Brian May audio plug-in, som finns att köpa nu för tiden. Man pluggar in det och så låter det som Brian May ofta gjorde i Queen och det låter verkligen äkta. Sedan har vi såklart strukturer, melodier och format som liknar Queen. Freddie Mercurys sätt att skriva låtar på var helt unikt och väldigt känslosamt. Han kom ju ursprungligen från Indien och hade såklart fått med sig helt andra influenser och intryck än de som vi européer hade att komma med. Det han snickrade ihop kunde bara Paul McCartney likna sig med. Men det kungliga och hovliga som man annars bara får i melodier ur det kyrkliga, de katolska, evangeliskt kristna kyrkopsalmer som till exempel även förekommer hos Judas Priest. Jag vet inte hur ofta Rob Halford, KK Downing eller Glenn Tipton gick i kyrkan och sjöng dessa sånger men jag gissar att Rob Halford kan varenda kyrkosång.
Helloween stod tillsammans med Metallica för en stor del av ledmotivet till mina tonår. Vad tror du att era framgångar och era klassiska skivor har gjort för unga tyska musiker? Jag, menar Scorpions och Accept var visserligen före men man får inte se bort från det ni har gjort.
– Man får heller inte glömma bort band som Sinner som tyvärr inte fick lika stora framgångar internationellt. Vi hade också Lucifers Friend, som inte speciellt många känner till och Randy Pie som var riktigt bra. Alla dessa band gjorde verkligen bra ifrån sig men det var alltid det stora problemet, att folk inte kände till det och vi var tvungna att hitta på något som verkligen skulle fastna i folks skallar. Såklart lyckades Scorpions och Accept på något sätt att skapa en rörelse som inga andra hittills hade lyckats göra. Personligen tycker jag fortfarande att det mest orättvisa var att Lucifers Friend inte gick hem mer. Det är helt otroligt.
Innan vi började intervjun slog det mig att i år är det 20 år sedan Napster-affären. Vad betydde den för Helloween?
– Det vet man inte. Jag var inte heller speciellt nöjd med hur situationen var på den tiden och man kan jämföra det med tidigare då folk lånade LP-skivor för att sedan spela in dem på kassettband. Det var också pirathandel men samtidigt gjorde det att din musik spreds. Vad en LP-skiva inte klarade av i marknadsföring till att vinna nya fans fixade kanske 10-20 kassettband istället. Jag vet inte om det är pirataffärer när din musik sprids så att du å ena sidan själv tjänar på det genom spridning av din musik, där måste man väga skada mot förtjänst, och å andra sidan blir ju din produkt ändå stulen och fördelad gratis till andra, det är den stora frågan. Det har alltid varit en del av jobbet som musiker gissar jag.
Köper du själv musik i fysisk media?
– Ja, det gör jag. Framför allt saker som är väldigt viktiga för mig eller med artister som jag tycker har förtjänat att bli stöttade finansiellt. En skiva för mig ska ha ett personligt värde så jag köper minst CD-skivan.
Köper du vinyl också?
– I sällsamma fall gör jag det. När vinylskivan ger mig den där extra magin. Jag har en grym skivspelare här hemma men jag har bortsett lite från att använda den den senaste tiden eftersom att tiderna är sådana nu att man inte kan njuta av allt i storstilad form och jag har svårt att fokusera tillräckligt. Om en skiva ger mig den där magin så vill jag kunna njuta av den till fullo och inte halvhjärtat. Den sista skivan som jag köpte var soundtracket till The Whos Tommy, den med Elton John och Pinball Wizard osv.
Kommer du ihåg den första skivan du köpte för dina egna pengar?
– Absolut, det var Beatles röda dubbelskiva. Tio dagar senare köpte jag även den blå. Det är visserligen inga officiella nya studioskivor utan samlingsskivor men jag var 12 år och kände att jag var Beatlesfan. En samlingsskiva var fantastisk för mig eftersom jag kände igen de flesta låtarna från radion utan att ens veta att alla var från Beatles.
Var Beatles stora förebilder för dig?
– Ja, till en början. Sedan kom band som Uriah Heep, UFO och Ted Nugent in i bilden. Rainbow och Deep Purple hänger ju ihop. Efter Beatles köpte mina föräldrar mig 20 Power Hits från skivbolaget K-Tel 1973 med låtar som Wishing Well med Free och Rocket Man med Elton John. Mina föräldrar frågade mig lite försynt om de hade köpt rätt typ av musik till mig och jag var ju i sjunde himlen. Det var ju alla originallåtar.
Apropå originallåtar och Beatles så gjorde de ju tyska versioner av en del av sina låtar som till exempel Sie Liebt Dich (She loves You). Du berörde ämnet tidigare att du hade skrivit en låt som egentligen skulle ha varit på tyska, är det något som du i framtiden skulle kunna tänka dig att göra för Helloween?
– Nej, jag valde bort det för att det på något sätt är ocoolt. När man tänker på något som man vill beskriva i ord på ett så explosivt sätt som möjligt löper man då risken är att det blir korkat istället. Det lät ok när låten väl skrevs men tiden satte sina tänder i den och jag valde att inte använda den. Man måste passa sig så att man bibehåller det magiska och lyriska i texterna , lite impressionistiskt, om man säger så. Det fanns tidigare DDR-band som alltid hade ”den vita elefanten” i texterna, där texterna var tydliga i vad de ville framföra men inför censurkommissionen var de ändå tvungna att förklara vad texterna egentligen betydde för staten. Det medförde att orden fick konfigureras så att de tillsammans med dialektala olikheter fick en dubbelbetydelse så att de inför kommissionen med raka ryggar både dyrt och heligt kunde intyga staten att dessa ord visst låg helt i linje med DDR-statens värderingar och tankesätt. Det tycker jag ändå är bättre ur rent lyrisk och konstnärlig synvinkel, att omsätta det man vill säga på det sättet istället för att som till exempel alla punkband gör som bara skriver ner sin ilska. Det blir lätt plumpt.
Men det går att göra bra texter även på ett modersmål. Om man tar Power Metal som exempel så var ju Rainbow några av föregångarna men om man ser till ditt modersmål, tyskan så fanns (och finns) ju även en musikstil som kallas Krautrock som i mångt och mycket behandlade samma teman.
– Det stämmer och det behövde definitivt inte vara dåligt för att det kallades just Krautrock, en term som användes för att få oss tyskar att verka dumma och att vi inte har en aning om rock n roll. Det kanske stämmer till viss del men visst var det nedlåtande och en ni-är-inte-lika-bra-som-oss attityd riktad mot oss.
Som gitarrist, vilka gitarrister har inspirerat dig mest?
– Det är jättesvårt att säga med det började med Eric Claptons solo på While My Guitar Gently Weeps. Jag hade från början ingen aning om att det var just Clapton som spelade där, utan trodde såklart att det var George Harrisson och tänkte, ”den där George Harrisson kan verkligen spela bra”. Sedan kom solot i My Sweet Lord som han snodde från He’s So Fine (Chiffons) men det blev en monsterhit och det var verkligen en utmaning att kunna spela på det sättet, och tvåstämmigt dessutom. Det var där det började. Sedan kom Scorpions och senare Accept. Jag måste även nämna Ted Nugent, Johnny Winter och Ritchie Blackmore och senare började jag även lyssna på Michael Schenker. Det är dessa inflytanden från människor som hade kunskaper som låg i en högre nivå än hos andra, dvs naturtalanger. Andra musiker kan öva sig fram i den riktningen men såklart når de aldrig ända fram och de ska vara väldigt försiktiga med att själva se sig som likställda de andra. Någon som jag nästan glömde att nämna är Hank Marwin (The Shadows) som starkt inspirerade Michael Schenker och det får inte underskattas. Jimi Hendrix såg jag på TV. Min mamma ropade på mig och sa ”Kom, kom, du måste se vad han gör med sin gitarr! Det är fruktansvärt!”. Jag älskade det såklart. Eddie van Halen vill jag inte ens nämna som influens för att han var alldeles för bra haha!
Med det tackar jag för att du tog dig tid att snacka lite. Jag är verkligen glad över att Helloween gör bra musik fortfarande 2021.
SKRIBENT: Fredrik Brolin
INTERVJU: Michael Weikath (Helloween)
AKTUELL MED: Nya skivan Helloween
SKIVBOLAG: Nuclear Blast Records
RELEASEDAG: 2021-06-18