PETER TÄGTGREN – huvudmannen i PAIN och i HYPOCRISY har börjat röra på sig ordentligt igen. Med nya videos från PAIN och stundande höstplattor med både HYPOCRISY och PAIN visar multitalangen att sofflocket lämnades för ett bra tag sedan. Jag ringde upp Peter i hans hem i Dalarna för att ta ett snack om läget. Vi vandrade över brinnande musikintresse, KISS-samlande, tiden i Florida, David Bowie och hur nära det var att Entombeds L-G Petrov kom och sjöng på första demon.
Du har ju varit rätt busy en tid nu. Det är kul att höra nya prylar från dig.
– Ja, nu jävlar rullar det på igen, säger en avslappnad Peter Tägtgren från hemmet i Dalarna. Jag tog ett brejk i mars 2020 och gjorde inte ett piss på ett halvår. Jag kände att det var dags att ta igen mig för att jag höll på att bli galen men nu är jag på gång igen och jag ska bara hitta lite inspiration. Hypocrisy-skivan är klar, två Pain-låtar och nu ska jag sätta igång och skriva nya Pain-låtar.
Hur är det att jobba med Pain igen? Betraktar du fortfarande Pain som ditt experimentbarn?
– Haha, ja man vet aldrig vad man får med det där bandet. Jag har själv inte en enda aning vad som kan komma utan det är det som är roligt med Pain. Så är det ju även för alla som lyssnar på Pain, de har heller ingen aning vad de får. Det är riktigt skönt. Det är kul att göra annorlunda grejer hela tiden, att bryta av lite hit och dit.
Vad är det som hindrar dig från att göra dessa experiment eller ingrepp på musiken i till exempel Hypocrisy?
– Alltså, Hypocrisy vill jag ju behålla som Hypocrisy. Det är lite som att spela i AC/DC och sedan ändra AC/DC så att det inte låter som AC/DC, det vore bara dumt. Med Hypocrisy så siktar jag bara på att göra bättre låtar hela tiden och ändå försöka hålla det inom ramarna för vad Hypocrisy ska vara.
Vad är en ”bättre låt” för dig?
– Det är rätt svårt att säga vad en bättre låt är. Vad är en bra låt? Bara jag tycker att det är en bra låt så funkar den hos mig. Det spelar ingen roll hur den säljer eller hur den blir mottagen. Blir den bara bra så är jag glad över den och om folk tycker att den är bra så är det såklart en bonus. Jag tycker att det är viktigt att man tycker att ens musik är så som man vill ha den och är den musik som man själv tycker om. Jag har alltid skrivit för mig själv och jag skriver från hjärtat. Jag skriver inte för att bli populär eller så utan allt kommer från det som jag själv tycker är bra.
Jag har tittat på videorna till Gimme Shelter och till Party In My Head och de verkar ju ändå rätt genomtänkta och påkostade. Hur viktigt är det med videos I dagens musikvärld?
– Jag tror att det är ganska viktigt fortfarande. Att göra en cover och spendera 100-tusentals kronor på den är bara dumt eftersom man aldrig får tillbaka pengarna. Men med Gimme Shelter var det bara en sak som jag kände att jag var tvungen att göra för att texten passar lika bra in idag som den gjorde för 52 år sedan. Mick skrev om Kalla Kriget, Vietnam och han var rätt nojig och trodde att hela världen skulle explodera och det är ju lite så som vi känner idag med viruset. Så där hade man inte så mycket att förhålla sig till när det gäller videon utan jag sa till de som klippte ihop videon att jag ville ha kaos i hela världen. Det ska vara bilder från idag istället för att ta några gamla Vietnamklipp eller Kalla-kriget-klipp som ingen kan relatera till. Så det var egentligen rätt enkelt.
Och Party In My Head?
– Med Party In My Head var det mycket mer genomtänkt, om man säger så. Det finns en hel del överraskningar här och där så man måste hålla pejl. Det är QR-koder och allt vad det nu heter som vi bakade in där och försökte göra en ganska rolig story av det hela.
Den här låten kommer ju att funka asbra live där ni får publiken att hoppa.
– Ja, det tror jag också, det ska bli jävligt kul att spela. Jag är ju trummis från början och jag tycker att det är jävligt viktigt med tempot, att det sitter där det sitter. Det är lite trixigt att hitta rätta pulsen på vissa saker och ibland får man spela in flera gånger.
Jag pratade med Flemming Rasmussen i Sweet Silence Studio nere i Köpenhamn och han berättade att just trumljuden är viktigt. Håller du med om det?
– Visst är det så. Jag har haft sådan tur, eftersom jag inte har spenderat många kronor alls på mitt trumrum eftersom det lät så jävla bra redan från början. Det är lite mer som en stor sal och det gör att ljudet blir lite speciellt, det blir större och det låter inte så syntetiskt. Tidigare var det ett sång/trumrum inne i den här stora salen men jag ställde till slut bara trummorna i mitten av salen. Jag ställer bara ut några mickar i rummet där jag vet att det fungerar bra. Jag har ju haft rummet sedan 1997 så jag har lärt mig ett och annat med åren. Jag har ägt studion sedan 1993.
Är det oförändrat sedan 1997?
– Mixerrummet är helt annorlunda nu men själva trumrummet har jag faktiskt behållit rätt intakt. Det var där som jag märkte att jag fick det bästa ljudet. Man måste ändå göra om allt från början varje gång. Man vet på ett ungefär var man kan ställa mikrofonerna i rummet men alla trummor låter olika, folk kommer ju med sina egna trummor när de spelar in. Visserligen producerar jag inte så mycket längre på grund av att jag inte har den tiden men annars gäller olika trummor, olika trummisar som slår på olika sätt så att det låter lite annorlunda i alla fall. Men det viktigaste för mig är att få det här rumsljudet i trummorna. Det var det de körde på 70- och 80-talet och när de fick det där fläskiga ljudet som jag gillar så mycket.
Ja, tills popen kom på att man kunde använda elektriska trummor på 80-talet. Vad jag har förstått så lyssnar du väldigt mycket på musik från början av 70-talet som typ David Bowie och liknande? Om du skulle sätta en tidslinje på tio år som markerar när du tycker att musiken som gjordes då var som bäst, när skulle det blir?
– Jävligt bra fråga. 60-talet kanske, och även 50-talet. Man är ju raggare, vettu! så det sitter i blodet. Eddie Meduza och hembränt växte man ju upp med haha. Under 60-talet började det hända lite saker då man började experimentera lite med musiken. De lade på saker i takt med att musikskrivandet utvecklades.
Hur lyssnar du på musik? Är det lite mer slentrian med olika band och låtar eller kommer du in i stim?
– Det är mer åt stimhållet. Ett exempel är David Bowie som jag växte upp med men som jag aldrig liksom satte mig in i varför han blev så jävla populär. Men jag kände en dag att jag var tvungen att kolla upp det där, det är nog tio år sedan nu, och jag köpte The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1972) på iTunes. Den jävla skivan. Jag lyssnade kanske på den 2-3 gånger på en månad men efter det så lyssnade jag på den minst en gång om dagen i 2-3 år och efter det 3-4 gånger i månaden. Det tog fan aldrig slut. Sedan gick jag tillbaks till andra skivor som Hunky Dory (1971) och även Alladin Sane (1973) och de är ju skitbra de också men sedan tycker jag att han började bli för mycket Elvis i rösten. Det kändes som att han försökte bli Rolling Stones på något vis där i mitten av 70-talet. Det blev för flummigt för mig så jag kapade där men jag lyssnar än i dag på dessa tre plattor. Jag lyssnar även mycket på de två sista skivorna som han gjorde, de är bra. Där är han ju också så där revolutionerande och gjorde något helt nytt i hela produktionen. Han har ju gjort sådana där förnyelser en 3-4 gånger. Det blir både bra och speciellt.
Skivan som blev instegsporten till hårdrocken för dig?
– Första Black Metal skivan var Welcome to Hell med Venom 1981. Den var ganska brutalt. Sedan kom ju Metallica med Kill ém All (1983) och Slayer med Show no Mercy (1983)och Hell Awaits (1985). Det var ju jättekul fram till 86/87. Sedan började det hända lite mer när Possessed kom in i bilden och allt gick över mer åt dödsmetallhållet och sedan kom Scream Bloody Gore (1987)med Death. Se bara på Iron Maidens två första plattor (Iron Maiden (1980) och Killers (1981)) som var lite mer punkiga och där tog Venom vid och utvecklade just den punkiga biten till Black Metal. När Bathory kom in i bilden blev det mer extrem Black Metal och inte den punkiga varianten som Venom spelade. Mayhem gick ju sedan vidare i Bathorys spår. Det är ju fränt.
Är du skivsamlare?
– Jag har ett par meter KISS-vinyler med singlar och bootlegs. Jag har rätt mycket promotionsaker, White Labels och dessa guldstämplar och det är det som är mest intressant för mig. Det har inte högst värde på marknaden men det är det som jag intresserar mig för. Sedan är ju alla leksaker och prylar som kom fram till 81/82 av intresse.
Ja, där finns det ju en del haha. Det var KISS och Beatles som var vinnare där.
– Det är ännu mer nu efter Reunion 1996. De bara sprutade ut skit så jag kände direkt att det inte var något för mig.
Du bodde i USA ett tag och blev inspirerad av amerikansk dödsmetall.
– Jag bodde i Florida från 1988-1991 så jag såg väldigt många band där. Det fanns några ställen där, dit alla band kom och spelade. Även i Miami, där jag såg Slayer på South of Heaven turnén då Motörhead och Overkill öppnade för dem. Det var hur mycket konserter som helst som jag åkte till varje helg och det var verkligen skitkul. När jag började att lira lite köttigare musik under mitten av 80-talet var jag influerad av första Metallica, Slayer, Venom, Celtic Frost, Hellhammer och sådant så det var ju det stuket som vi körde. När jag flyttade till USA var det samtidigt som all dödsmetall höll på att explodera. Jag kommer ihåg när Left Hand Path (Entombeds debut från 1990) togs fram på en fest. Jag hade aldrig hört det tidigare men vilket jävla ljud! Jag trodde inte att det var sant när någon berättade att de var svenskar. Där satt jag i USA och upptäckte världens platta och så är den svensk. Vi satt bara och gapade när vi hörde produktionen.
Fanns du i demosvängen när det begav sig? Det måste ju ha funnits tonvis med coola demos i Florida på den tiden från då okända guldkorn?
– Jag trejdade inte demos, utan jag köpte dem bara. Jag minns en av de första demonsen från Cynic var så jävla bra men sedan när skivan väl kom ut höll jag på att börja gråta, då det hade blivit något jävla progg-party. De var ju riktigt renodlad dödsmetal innan och deras första demos lät lite som Deaths skiva Human (1991) och var så bra. Jag såg dem live många gånger när jag bodde i Florida.
Har du några andra exempel på förstademos från band som senare etablerade sig och blev stora?
– Ja, polaren fick tag på första demon från Deicide, jag tror att de hette Amon då. Han spelade upp den för mig och vilken grej det var. Vi var faktiskt på deras releasefest för första plattan uppe i Palm Springs, jag tror att det var 1990 och antingen öppnade Cynic eller Malevolent Creation för dem.
Riktigt coolt! Jag sitter här och blir både avis och impad. Många fans hade säkert offrat högra kulan (eller sin pojkväns högra om tjejfans) för att byta plats med dig där. När du kom hem till Sverige igen, sökte du upp den svenska dödsscenen då precis som du hade gjort i Florida? Den hade ju fått duktigt fäste då.
– Nej, den svenska scenen var ju helt ny för mig, när jag kom hem. Tre års frånvaro var ju som att starta om från början eftersom det hade hänt en hel del. När jag höll på med första skivan till Hypocrisy jobbade jag åt en kompis som hade en musikaffär med en studio i källaren. Det gjorde att jag fick lite gratis tid i hans studio så att jag kunde göra mina egna demos. Jag kämpade med sången, jag hade ju aldrig sjungit dödsmetall i hela mitt liv, så det var ju ett jävla meck bara det. Då fick jag reda på att L-G Petrov inte var med i Entombed längre och då fick jag kontakt med honom. Han var faktiskt på väg upp för att lägga sången på min demo, den som vi till slut blev signade med. Problemet blev bara att han endast någon dag innan vi skulle spela in ringde upp mig och sa att han var tillbaks i Entombed. Så kan det bli ibland, hade vi bara varit en vecka tidigare så hade L-G sjungit på Hypocrisys första demo.
Galet frän historia. Man kan ju bara spekulera i vilka steg det hade kunnat inneburit för er och för Entombed. Berätta lite om hur du lyckades sprida ordet till slut. Det kan ju inte ha varit så enkelt i början av 90-talet som ensam snubbe uppe i Dalarna, hur gick det till? Du blev ju signad av Nuclear Blast rätt fort.
– Jag hade lite flyt där. Jag kollade efter skivbolagen på varenda baksida av de skivor som jag gillade och skickade min demo dit. Jag väntade på svar men ingenting hände. En polare sa till mig att en kille från Stockholm som kunde sjunga dödsmetall hade flyttat upp till skogarna här, och det var ju ”Masse” (Magnus Broberg). Jag frågade om han kunde komma över och sjunga på mina demos och det gjorde han. Vi skickade iväg det nya materialet och fick kontrakt. Jag och Lars Szöke hade spelat i ett band tillsammans innan jag flyttade till USA och jag visste att han kunde spela snabba Speed Metal trummor. Han var inte bra på dubbla bastrummor men han var snabb som fan på ridern och det var bra haha. Så vi satte ihop bandet med folk på Szökes band och från “Masses” nya band och knöt ihop säcken därigenom. Det är ju lite kaos innan man känner varandra och till slut blev vi bara tre.
Du har ju din grabb Sebastian med dig som lirar trummor. Hur har det samarbetet fungerat från början? Hade ni en startsträcka? Håller ni er ifrån pappa/son förhållandet?
– Det finns inte så mycket av pappa/son förhållande när vi sitter och jobbar eller är ute på turné, utan det är mest musiker emellan eller polare. Sebastian började spela trummor live på en Raubtier-release. Det var någon som frågade om jag inte kunde gå upp och lira några Pain-låtar, men jag försökte komma undan det med ursäkten att jag inte hade något band med mig. Vi fick ihop lite folk och Sebastian hoppade in på trummorna, jag tror att han bara var 13 år då. Vi körde i alla fall tre Hypo-låtar och två Pain-låtar med click-track och allt. Han har ju alltid varit jätteduktig så när han var 15 så skrev vi en låt (Soldier of Fortune) tillsammans som hamnade på senaste Hypocrisy-skivan (End of Disclosure från 2013). På Lindemann gjorde han Mathematik-låten och nu till nästa Hypo-skiva har han också skrivit en låt. Den kom från när vi tillsammans gjorde en ”dödsskiva” tillsammans för några år sedan som aldrig blev av att vi lade sång eller texter till den så jag frågade om vi inte kunde få använda den till vår nya skiva eftersom den är så bra. Vi väntade in i det sista med att ta med honom på turné. Han fick följa med när vi turnérade på Pain-skivan Coming Home (2016) och då hade han precis blivit 18 men nu har han ju varit med runt om i hela världen.
Nya Hypocrisy-skivan kommer ju nu till hösten och det ska bli intressant att ta ett snack om den när det blir aktuellt. Men har du något som du kan berätta om inspelningen som folk kan tycka vore skoj att få läsa om?
– Nja, det är väl mest jag som har spelat in, som vanligt. Förra skivan så var det samma visa, Reidar på trummorna var med lite grann, men annars så var det inte så mycket mer. Den här gången flög Reidar och Micke in en vecka tillsammans och bidrog med två riff var, sedan har jag gjort resten själv med lite hjälp från Sebastian.
Det var ju likadant på Lindemann, där du gjorde allt musikaliskt själv. Jag gissar att det är blandade känslor där. Dels kan det säkert vara skönt att ha 100 % kreativ frihet samtidigt som det säkert är skönt att ha någon att kunna bolla idéer med?
– Det handlar inte så mycket om att bolla idéer med varandra utan det handlar mest om att det vore kul om folk kunde komma upp med idéer till att börja med istället för att inte ha någonting alls. Det har alltid varit så med Hypocrisy. Jag har alltid skrivit i stort sätt 90 % av musiken. Det går bara för sakta med vissa människor. Det är olika för olika människor. Vissa kan bara spotta ur sig låtar medan andra har jättesvårt att ens komma upp med en låt, oftast på grund av tidsbrist.
Man kan väl ändå tycka att på 30 år så skulle man ha kunna hunnit med i alla fall en låt, eller?
– Ja, man kan ju tycka det men det handlar om prioriteter. Det är lättare att sitta och dra i kuken medan pengarna ändå kommer in istället för att ens bry sig.
Hur är det när bandet väl samlas och åsikter om låtarna börjar komma in? Känner du att du blir diktatorisk eller demokratisk när det kommer till synpunkter om de låtar som du har kämpat med?
– Det är jätteviktigt att man har en öppen dialog och att man inte förlikar sig med sina egna idéer. Det är jätteviktigt att få in inputs från andra och att vara mottaglig för vad de tycker och tänker om materialet. Det är klart om något känns helt galet så måste man väl demonstrera någonstans men sitter man bara med något själv så blir man lätt osäker och vet inte om det är så bra som man själv tycker att det är.
Är det samma sak när du producerar andra band, att dialogen är öppen?
– Ja, det är exakt samma sak. Vissa kommer med ”pre-productions” flera månader innan vi ska in i studion men jag vägrar att lyssna på dem. Det är först en vecka innan vi går in i studion som jag lyssnar igenom det en gång. Om man lyssnar igenom det för mycket så tappar man den här första känslan av vad man tyckte om låtarna. Det nöts liksom in i huvudet på en. Efter en gångs lyssning vet jag redan vad jag inte tycker är bra och det tar jag sedan med bandet när vi kommer till den specifika låten och diskuterar fram om vi kan göra på ett annat sätt.
Har du vid tillfällen redan på demosen tänkt att det låter skitbra men att slutprodukten inte överträffade det?
– Ja, jag har själv gjort demos som låter bättre än själva skivan för att man polerar upp det för mycket. Det är en jävla balansgång det där.
Avslutningsvis lite om den snara framtiden för Pain med ny skiva på gång. Har du även spelningar inplanerade?
– Vi ska köra Close-Up båten i september om den inte ställs in. I höst ska vi förhoppningsvis gå ut med att vi ska ut på turné med Hypocrisy men det är ju samma sak där nu när den där jävla deltavarianten av viruset har börjat härja. Det har ju även varit fotbolls-EM där alla har smittat varandra för att sedan åka tillbaks hem för att smitta alla andra. Jag tycker synd om er som tog vaccinet för ni kommer att få göra det igen. Jag kommer att vänta tills det kommer något seriöst istället.
Någon tjänar pengar på att hela jorden ska vaccinera sig tusen gånger om. Jag tackar dig för pratstunden och hoppas att vi ses på Close-Up båten i september för att prata vidare om allt.
– Det hoppas jag också. Tack själv!
Det är rikigt roligt att Peter kör hårt igen och att vi har mycket ny musik att se fram mot. Se till att spana in de videos som är länkade i artikeln. Close-Up båten går av stapeln den 23-24 september och förutom Pain spelar även bland andra Raubtier och F.K.Ü. Mer information om tider och line-up finns på kryssningens Facebook event.
SKRIBENT: Fredrik Brolin (f.brolin@townhogs.com)
FOTO: Agata Nigrovskaya
INTERVJU: Peter Tägtgren (Pain/Hypocrisy)
AKTUELL MED: Nya videos med Pain och kommande skivor med Pain och Hypocrisy
SKIVBOLAG: Nuclear Blast
|PAIN FACEBOOK | HYPOCRISY FACEBOOK |