Man behöver verkligen inte vara kärnfysiker för att förstå att de tyska legendarerna Accept har haft en stor del i att cementera hårdrockens varumärke in i människosjälen. Nu är tyskarna aktuella med deras sextonde studioskiva – TOO MEAN TO DIE. tOWNhOGS satte sig ned en stund och pratade med gitarristen och originalmedlemmen Wolf Hoffmann.
Du bor normalt i Nashville men där är du inte nu?
Just nu är jag i Florida men både huvudkontoret och bandet är Nashville.
Jag gissar att det är mycket som händer i USA nu? Jag tänker närmast på cirkusen kring valet.
Ja, absolut. Det är helt galet. Det har ännu inte blivit helt lugnt men allt är verkligen ovanligt för tillfället.
Är det en stor skillnad mellan Tyskland och USA på hur folk reagerar efter ett val?
Ja, det är det. Det som händer här i USA är helt galet. Vem hade för det första kunnat tro att en sådan person som Trump över huvud taget skulle kunna komma till makten. Så som han beter sig är verkligen ovanligt, det kan man inte säga så mycket annat om.
Litar du på det som står i media? De är rätt färgade åt båda hållen.
Media är färgad vart du än kommer. Det är kännetecknar lite av den tid vi lever i där samhällen blir mer och mer polariserade och där man både har medierna och även sociala medier som hjälper till att förstärka din egen åsikt. Det tokiga är att det egentligen inte finns någon mellanväg längre. Tidigare kunde man ändå vara enig med nyheterna och man tog det som sades för fakta. Idag är inte fakta nödvändigtvis fakta längre utan det finns ju flera former av fakta istället och det blir dessutom ifrågasatt från alla håll och kanter. Det är verkligen en konstig utveckling.
Man måste verkligen vara källkritisk.
Ja, absolut. Men det är inte bara i USA som det är ett måste, utan egentligen i hela världen. Vi får se hur allt utvecklar sig men för tillfället är allt rätt kaotiskt.
Och på toppen av allt har vi dessutom en pandemi. Och ni har spelat in en skiva och ni vet inte när ni kommer att kunna framföra den live. Det måste kännas konstigt?
Det är verkligen jättekonstigt men vi tänkte över allt och kom fram till att alternativen inte är mycket bättre. Vi kunde ha väntat med att släppa skivan tills vi kan turnera igen, men vi har verkligen ingen aning om hur länge det skulle kunna dröja. Istället kan fansen ändå få höra på lite ny musik. Skivsläpp och turné måste inte nödvändigtvis hända samtidigt men det är något som traditionellt sätt alltid har varit så. Nu när en turné inte är möjligt så är ett skivsläpp ändå bättre än ingenting.
Har ni några speciella planer inför releasedagen?
Nä, alla intervjuer och sånt görs alltid innan så att de hinner publiceras.
Berätta lite om skivtiteln Too Mean to Die
I grund och botten handlar det mest om ett statement. Vi tänkte att vi inte ville göra någon “coronasång” utan vi säger istället med hela skivan att vi är metal-krigare och att inget virus kan sänka oss. Det är såklart inte så jätteallvarligt menat utan det vill bara säga att vi är odödliga.
Med tanke på sociala medier hade några låtar på skivan inte kunnat skrivas för 20 år sedan. Jag tänker på låtarna Zombie Apocalypse och Overnight Sensations.
Precis, jag skriver låtar som stilistiskt inte var möjliga att skriva tidigare. Vi skriver låtar som låter fräscha och nya men som samtidigt ändå är rätt traditionella. Idéer som man skulle kunna ha haft tidigare men vi vill inte ändra grundstenarna på något sätt utan ändå fortsätta framåt. Vi behöver inte uppfinna hjulet igen.
Overnight sensation som handlar om att snabbt komma till berömmelse för ingenting. Har det med tiden blivit värre än vad det var tidigare?
Ja, absolut. Låten handlar i grund och botten om det där fenomenet där dagens generation egentligen vill bli kända över natt. Det dumma i det hela är att de i viss mån också blir det genom att bara vara till exempel “influencers” eller att de lyckas lägga upp några videos på YouTube. Det är helt galet. Sedan finns det också folk som faktiskt bara är berömda för att de är berömda, som till exempel Kardashians och sånt folk. Det är ett modernt fenomen som tidigare inte fanns. När vi växte upp var alla egentligen rätt överens om att om du ska bli berömd så måste du vara duktig på någonting eller lära dig någonting. Ville du vara musiker var du tvungen att träna i åratal. Så är det inte nu, utan folk vill istället bli berömda direkt och en miljon ”likes” eller ”clicks” senare så var man klar.
Är du själv aktiv i sociala medier?
Rätt lite faktiskt men vi försöker som band att vara rätt aktiva. Några i bandet är mer aktiva än andra men vi försöker alltid att leverera något aktuellt till fansen. Nu har vi till exempel en kampanj med en adventskalender, där något nytt om nya skivan publiceras varje dag. Vi försöker med olika medel att vara i kontakt med fansen och responsen har varit att de verkligen gillar det. Det är visserligen en riktigt skön sak att göra men jag måste ändå lyfta fram vilken enorm tid det hela tar i anspråk. Man ska göra musik och sedan ska man lägga upp videos och sedan ska man lägga upp meddelanden och diverse nyheter. Sedan är det TikTok och allt vad det nu heter. Det tar ju aldrig slut. Det är verkligen helt galet och egentligen vill jag bara spela gitarr.
Något som jag reflekterade över på nya skivan är låten The Best is Yet to Come! Ni har alltid haft förmågan att göra lugna låtar utan att de blir fjantiga.Ni normalt sätt hårda och aggressiva men plötsligt kommer denna sida fram. Jag tänker även på tidigare låtar som Neon Nights eller Winter Dreams. Hur går tankarna eller diskussionerna i bandet när ni skapar dessa? Är det ”Nu ska vi göra en ballad” eller? Och Mark sjunger galet bra här måste jag också tillägga.
Ja, visst gör han? Jag håller helt med dig att Mark lyckades verkligen med den här låten. Och nej, det var egentligen ingen medveten idé. Jag hade bara en idé till den och grundtanken i The Best is Yet to Come är ett personligt motto för mig. Det var en idé som jag testade att spela in och Andy Sneips gillade det han hörde i låten. Sedan hänger såklart mycket på att Mark kan göra något bra med det. Han gick bra in i det hela och han gjorde verkligen ett superbra jobb. Man kan inte göra en ballad om sångaren inte kan överföra det på ett övertygande sätt men han gjorde det verkligen bra. Vi har tidigare haft såna här “slow-songs” där vi har sagt att – visst skulle vi kunna köra på detta men vi måste inte göra det. Är det inte 100 procentigt övertygande och det inte blir en sång som man inte kan leva utan så låter vi hellre bli att göra den. Vi är ju inte, när allt kommer omkring, ett traditionellt balladband heller. När det kommer till denna låt så blev den så pass bra att den bara måste vara med på plattan.
Ni spelade in mycket på distans från producenten. Var det lite som att stiga ur komfortzonen?
Det var egentligen inte så hemskt som det kanske låter. Visst var lite omständigt men i slutändan gick det rätt bra. Vi känner ju honom så pass bra. Det är likadant när man göra ett Zoom-samtal med sina kompisar, sin familj, sina föräldrar, som man känner väl. Visst är det bättre att ses på riktigt men känner man varandra väl och kan kommunicera på ett bra sätt så är det bättre än ingenting. I vårt fall var det så att Andy inte kunde resa till USA så han var istället med virtuellt, genom datorn istället. Han lyssnade på oss och kom med sina inputs, precis som han skulle ha gjort om han hade varit i rummet. Det hela var helt klart görbart men det är såklart ännu bättre när man ses personligen.
Den sista låten är Samson & Delilah, som är instrumental. Jag gillar den verkligen. Hur kom ni fram till den?
Det var egentligen en idé som jag hade. Jag gör alltid så med mina idéer – jag spelar in dem, spelar upp dem för Andy och sedan diskuterar vi igenom vilka idéer som skulle kunna vara görbara. Den här idén tyckte han vara superbra. Det är också en låt som skulle kunna ha passat på någon av mina soloskivor. Det är det jag gör på mina soloskivor, tar klassiska teman och sätter ihop dem med rockgitarrer. Vi tyckte här att det blev en bra och annorlunda avslutning på plattan. Jag har hört från flera håll att skivan är väldigt omväxlande men olika färger och så vidare så den passar bra in i bilden.
Hur känner du när gitarrister som också har blivit berömda nämner dig som en stor inspiration?
Det är såklart en stor ära att få höra något sådant. När jag var ung och började spela gitarr hade jag också mina idoler och gitarrister som inspirerade mig som till exempel Ritchie Blackmore och Uli Jon Roth och såklart många andra. Genom dessa influenser och ditt egna gitarrspel så får man ihop sin egna spelstil. Och om det är något som till och med nästa generation kan ta med sig är det såklart supercoolt! Jag blev såklart överraskad när folk började nämna mig som deras inspiration och det är ju såklart en superära. Det hade jag vid den tidpunkten inte räknat med. När vi spelade in Restless and Wild med Fast as a Shark på 80-talet var man ju helt isolerad från omvärlden. Vi var i Tyskland och spelade in vår skiva och vi hade ingen tanke på att det fanns band i till exempel Kalifornien som skulle lyssna på det som vi hade gjort. Det fanns ju inget Internet och man fick inte på något sätt någon typ av feedback som indikerade om det heller.
1983 förändrade just Fast as a Shark mitt liv fullständigt. Plötsligt upptäckte jag att det fanns hårdare toner än till exempel Ozzy, KISS, Iron Maiden och liknande.
Är det sant? Det har jag faktiskt hört tidigare från andra, om just den låten. Det är otroligt vilket inflytande Fast as a Shark har haft.
Jag vill slutligen höra lite med dig om vad Scorpions internationella framgångar på 70-talet betydde för tyska ungdomar som också ville spela i band? Vi hade ju i Sverige något liknande på 80-talet, men med Europe.
De slog egentligen upp dörren och visade att ett tyskt band faktiskt kan bli framgångsrikt i hela världen. De var verkligen de första som åkte över till USA och de fick såklart en helt annan status och spelade i en helt annan liga än till exempel Accept. De var de första och de visade vägen för alla oss andra. De var mer på rockscenen medan vi var det första tyska bandet ur den hårdare skolan som blev världsberömda. Scorpions var väldigt framgångsrika men de var mer åt rock/pop hållet och de var ju egentligen inte riktigt Heavy Metal. Jag har stor respekt för Scorpions och vad de gjorde för alla tyska band men någon musikalisk inspiration var de egentligen inte för oss. Vi har också träffat dem privat många gånger när vi till exempel spelade in i samma studio. Då kom alltid Scorpions med deras feta Mercedesbilar medan Accept kom i sina Renaults. Haha
Haha, ja det är kontraster. Men det har ju gått rätt bra för er också!
Ja, det har det verkligen!
Stort tack för samtalet Wolf. Jag önskar både dig och dina kollegor i Accept stora framgångar med nya skivan Too Mean To Die och att ni alla fortsätter att vara friska.
Tack själv, det var kul! Jag önskar dig ett Gott Nytt År.
SKRIBENT: Fredrik Brolin
INTERVJU: Wolf Hoffmann (Accept)
AKTUELL MED: Nya albumet Too Mean To Die
SKIVBOLAG: Nuclear Blast
RELEASEDATUM: 2021-01-29