Det är inte sällan som skivor från olika artister höjs till skyarna som viktiga grundstenar i nya trender i samhället och i populärkulturen och blir därmed inte bara en del av musikhistorien, utan även av samhällshistorien. Många gånger tog det bara någon liten stund att skriva de största hitlåtarna medan andra krävde åtskilliga studioveckor för att få ihop rätt stämning i låten. Det finns även tillfällen då musik spelar en roll för framtiden utan att veta om det.
Runt om i världen sker saker hela tiden som sedan sällan varken minns av någon eller blir uppmärksammade av andra människor än just de som var på plats. Vrider man lite på jordklotet så kan en annan oberoende händelse någon annanstans vid samma tid bli ihågkommen eller återberättad i evigheter. Massakern i Paris till exempel, där den franska polisen dödade en mängd demonstranter skedde för exakt 55 år sedan dvs den 17 oktober 1961 och Helen Shapiro toppade samtidigt musiklistan i England med sin låt Walking Back To Happiness medan Eddie Hodges toppade den nystartade svenska topplistan med låten I’m gonna knock on your door. Allt blir en del av historien. Att någon Svensson, Smith eller Müller föddes eller dog samma dag vet oftast inte gemene man om.
Samma dag i lilla engelska staden Dartford i Kent sydost om London möts två ungdomar på en tågstation. Denna typ av möten händer varje dag men just detta möte är ett av de som återberättas. Det skulle mycket väl kunna handla om ett sliding-door moment när 18-årige Mick Jagger och Keith Richards som då inte hade fyllt 18 år än, återser varandra på perrong nummer 2 den där tisdagen den 17 oktober 1961. De hade som barn gått i samma skola men sedan dess inte sett varandra på flera år.
Under armen hade Mick Jagger två LP-skivor som han importerat från USA; Chuck Berrys Rockin’ at the hops samt Best of Muddy Waters. Att importera blues-skivor från USA var ett av de få sätten som fanns på den tiden att över huvudtaget få tag på denna typ av musik i England och i Europa utan att behöva vänta ibland flera år innan skivan släpptes där. Dessa skivor fick Keith Richards syn på och resten är Stoneshistoria. Träffen på denna perrong har erkänts som så viktig att staden Dartford har valt att satt upp en plakett på perrongen för att hedra den.
(Foto från The Rolling Stones hemsida)
För att vara riktigt petig så var det inte Mick Jagger och Keith Richards som startade The Rolling Stones som plaketten säger, utan det var Brian Jones (R.I.P. 3 juli 1969) och Ian Stewart (R.I.P. 12 december 1985).
Vad hade hänt om Jagger inte hade haft just dessa skivor under armen? Hade ynglingarna klickat av ren personkemi ändå? Vad hade hänt om han hade haft skivor som Richards inte gillade? Det kommer vi aldrig att få reda på. Att gå in på olika varianter av följder av vad som kunde ha hänt kommer jag inte att göra. Risken för att jag skulle bli lika abstrakt som en LSD-påverkad persons beskrivning av ett moln i en solnedgång är alldeles för stor. Vi riktar istället blickarna och tankarna mot det som fanns under Micks arm – skivorna. Dessa två skivor deltog i musikhistorien på ett sätt som upphovsmännen aldrig skulle kunna ha förutspått. Jag har svårt att tänka mig att varken Chuck Berry eller Muddy Waters under inspelningen av dessa låtar någonstans i bakhuvudet hoppades på att just den skiva som han höll på att spela in skulle vara med i mängder av texter och tv-dokumentärer, men om andra artister från en annan kontinent. ”Chucken” med sin kaxiga stil skulle säkert kunna kläcka ur sig något i stil med att han mitt under en perfekt duck-walk hade fått en känsla av att det skulle kunna hända men det skulle såklart endast handla om rent skitsnack. Så vad var det för skivor som bara genom att hänga under en engelsk ynglings armhåla bidrog till att ett av historiens största och mest omskrivna band fick en rejäl lycka-till-spark i röven på perrong nummer 2 i Dartford den där tisdagen den 17 oktober 1961?
Chuck Berry – Rockin’ at the hops (1960)
Skivbolag: Chess Records
Skivsläpp: 1960
Låtlista
Bye Bye Johnny
Worried Life Blues
Down The Road A Piece
Confessin’ The Blues
Too Pooped To Pop
Mad Lad
I Got To Find My Baby
Betty Jean
Childhood Sweetheart
Broken Arrow
Driftin’ Blues
Let It Rock
Chuck Berrys fjärde album spelades in hos Chess Records i Chicago under två olika perioder. Lyssnar man på skivan nu med rejäl distans till 60-talets USA så känns det som att det är en Best of-skiva med idel bra låtar. Lägg då till minnes allt annat som Chuck Berry har spelat in så får man en större förståelse för varför han blev så otroligt inflytelserik hos unga musiker. Utanför USA släpptes albumet under namnet Rockin’ with Chuck men först 1964. På baksidan av omslaget finns här ett stycke text om artisten och skivan, vilket var väldigt vanligt under 50- och 60-talen, där man tar chansen att marknadsföra sin artist. Bye Bye Johnny beskrivs som en uppföljare till megahiten Johnny B Goode. Normalt brukade man heller inte spara på lovorden; beskrivningar som ”a songwriter who has composed some of the biggest hits in recordom…a star of the first magnitude.” kan ju få vem som helst på fall. År 1960 var annars ett turbulent år för Chuck Berry med rättegångar för sex med minderåring med fängelsedom som resultat. Trots det lyckas han få fram ett album med starka låtar. Mottagandet av skivan blev dock svalt i USA men det hindrade inte ungdomar i England från att importera den. Att killarna i The Rolling Stones gillade det de hörde på Rockin’ at the Hops råder det inget tvivel om. Hela fyra låtar från skivan hamnade senare som covers på deras skivor, Bye Bye Johnny (The Rolling Stones EP, 1964), Down The Road A Piece (Rolling Stones No 2, 1965), Confessin’ The Blues (Five by Five EP, 1964) och Let It Rock (Sticky Fingers, 1971), och bidrog därmed till att skapa myten om The Rolling Stones. Worried Life Blues har Stones visserligen inte släppt på någon skiva men väl framfört live under konserter. Keith Richards var sedan med och spelade live med sin idol och det blev förevigat i filmen Hail, hail Rock n Roll (1987) där två konserter firar legendens födelsedag nummer 60.
Best of Muddy Waters (1957)
Skivbolag: Chess Records
Skivsläpp: 1957
Låtlista
I Just Want To Make Love To You
Long Distance
Louisiana Blues
Honey Bee
Rollin’ Stone
I’m Ready
Hoochie Coochie
She Moves Me
I Want You To Love Me
Standing Around Crying
Still A Fool
I Can’t Be Satisfied
Best of Muddy Waters är den allra första LP-skivan (33 varv) som The King of the Blues släppte. Skivbolaget Chess Records hade börjat släppa LP-skivor för att göra samlingar av de singlar som skivbolaget tidigare hade gett ut med sina artister och Muddy Waters samlingsskiva innehållande singlar från 50-talets första del blev den tredje i raden. Sången Hoochie Coochie går dock normalt under namnet Hoochie Coochie Man. En liten rolig notering längst ner på baksidan av omslaget är att musikerna som spelar med Muddy är gissade, dvs de hade inte riktigt koll på vem som spelade på vilken tagning av låtarna. Det var dock inget ovanligt under den här tiden i bluesens USA då musiker ofta hoppade in och spelade med varandra i olika konstellationer. På baksidan finns även här ett stycke text om där man beskriver hur äkta Muddy är och att hans sätt att spela inte är något storstadsspel utan ren blues från landet. Keith Richards har sagt att han håller Muddy som en av sina stora hjältar och under stonesdokumentären 25×5: the Continuing Adventures of the Rolling Stones (1989) berättar han att när Stones för första gången besökte Chess Studios i Chicago så stod Muddy Waters där och målade innertaket, vilket tog de unga killarna från London med häpnad. Stones originalmedlem och grundare Brian Jones var ett stort fan av Muddy Waters och tog tidigt beslutet att döpa sitt nya band efter låten Rollin’ Stone. Bandet spelade med tiden in låtar från sin hjälte som hamnade på deras tidiga skivor. I Just Want To Make Love To You hamnade på första skivan Rolling Stones, 1964 och I Can’t Be Satisfied hamnade på Rolling Stones No 2, 1965. De spelade även in Still A Fool men den hamnade i outtakes-lådan och dök senare upp som spår på bootlegs. Keith Richards, Mick Jagger, Ron Wood (dock ej originalmedlem) och Ian Stewart fick den 22 november 1981 kliva upp på scenen i den anrika bluesklubben Checkerboard Lounge i Chicago och framföra en mängd klassiker tillsammans med Muddy, varav Long Distance Call och Hoochie Coochie återfinns på denna skiva.
Att sätta ner en nål i historiens tidslinje och samtidigt snurra världskartan runt den kan få fram en mängd olika historier som senare kommer att påverka både dig och mig. Sagan om The Rolling Stones blev lång och är ännu inte slut. Den har i sin tur bidragit till tusentals andra historier, som till exempel när jag själv köpte min allra första egna stonesskiva 1982 för 58 kronor. Det hela började inte med Chuck Berrys Rockin’ at the hops och Best of Muddy Waters under en armhåla för 55 år sedan, men det är ett bidrag till starten.
Skribent: Fredrik Brolin (f.brolin@townhogs.com)