Med en rivstart i början på första spåret Run With The Devil lämnar vi det sound och band som Adam ’Nergal’ Darski förknippas mest med. Vi åker i ilfart mot vilda western och lämnar Behemoth i ett moln av grus och vägdamm. Väl framme träffar vi härliga Me And That Man, Nergals sidoprojekt som bjuder på mörk folkmusik och blues kryddat med några stänk country. Det är hänförande och närapå hypnotiserande toner som smeker hörselgångarna hela albumet igenom. Tillsammans med det digra gäng celebra gästartister som Nergal bjudit in att medverka på albumet serverar de oss förstklassig underhållning under 11 sköna låtar.
Sedan förra skivan släpptes av Me And That Man har duon Nergal och John Porter transformerats mer till ett soloprojekt signerat Nergal med band samt gästartister. Enligt Nergal skapade John drama och problem vilket gjorde situationen knappt uthärdlig för Nergal som visste att han skulle behöva göra sig av med honom i sinom tid. Dock valde John att hoppa av bandet helt själv innan han fått sparken. Nergal fick även inte ens ett SMS eller ett samtal från John, han höra det via sociala medier som alla andra.
Med lättnaden som kom med Johns avhopp kom nyvunnen energi och Nergal ville ha mer artistisk frihet inför nästa album, samt mer ett kollektiv av musiker som gör skön musik tillsammans. Det är verkligen en Ny Man, Nya Sånger, och på sätt och vis Samma Skit som återfinns på New Man, New Songs, Same Shit, Vol. 1, fast med lite mer variation och dynamik som tar ut svängarna betydligt mer än den shuffle och mera raka samling låtar som återfinns på första albumet Songs Of Love And Death. Nergal har skrivit runt 2/3 av albumet och resten av de andra bandmedlemmarna Lukasz Kumanski, Matteo Bassoli och Sasha Boole med hjälp av gästartisterna. Mentaliteten var att om man ville testa, ändra eller lägga till något i låtmaterialet så fanns det ett uttalat godkännande att ”Om du känner för att ändra något, gör det!” och på så sätt mycket gott om utrymme för experimenterande och kreativitet som kunde flöda fritt. Detta avslappnade förhållande hörs dessutom i resultatet då musiken följer albumtemat som en röd tråd fast gästartisterna har förädlat materialet ytterligare i de flesta fall. Till exemplen hörs saxofonen i refrängen på Run With The Devil som Jørgen Munkeby har lagt på vilket funkar klockrent och ”gör låten mer minnesvärd” enl Nergal, soloarbetet från Rob Caggiano (Volbeat) på ett par låtar, Niklas Kvarforth som skrev om hela originaltexten till som Nergal gav honom sånär som på två ord, med flera.
Något som sticker ut och överraskar extra mycket är vokala leveransen från Ishan (Emperor) på grund av olikheten från hur han sjunger i vanliga fall, Nergals kommenterar säger allt ”Ihsahn från Emperor förvånade alla med vad han gjorde. Alla människor som har hört By The River har kommenterat att de aldrig visste att han kunde sjunga så känslomässigt.”. Även den melankoli som Corey Taylor lyckas förmedla i How Come? passar honom perfekt t o m nästan bättre än ilskan i Slipknot och pop-hårdrocks-slingorna i Stone Sour. När paret Johanna Sadonis (Lucifer) och Nicke Andersson (The Hellacopters, Lucifer, etc) sjunger duett i Deep Down South om en blodig kärlekshistoria bortom döden med ett skönt samspel får jag ståpäls samtidigt som banjospelet får mig vilja dansa square dance på nån sleten saloon i Mexico. Męstwo med musik av Mumanski och text av Piotr Gibner körs helt på Polska och det är med den äran då orden som behandlar sextrakasserier och våldtäkt inom katolska kyrkan verkligen passar musiken. Det är dessutom det enda spåret på skivan där Nergal själv sjunger. Avslutande Confession mynnar ut i ett crescendo likt Behemoths tongångar, och lika snabbt som vi hamnade på resan till västern är vi tillbaka där vi startade och vi kastas abrupt ur vår bubbla och lämnas blott med en törst för mer av Me And That Man. En underbar åktur!
Det var precis den åktur som Nergal hade som vision när han ville skapa skivan ”Jag har alltid sett detta album som ett öppet projekt – det var som att åka på en motorväg och se vart det skulle ta mig. Det var att få med de andra inblandade som verkligen visade mig i vilken riktning skivan gick, och det fanns ingen specifik formel för hur jag närmade mig att arbeta med var och en.” Vidare säger Nergal i en intervju inför släppet angående skillnaden mellan Behemoth och Me And That Man att ”De här banden är två helt motsatta enheter och huvudskillnaden är att Me And That Man kan vara ett humoristiskt projekt, medan Behemoth till sin natur är ett mycket mer seriöst band. Som en del och på våra album behandlar Behemoth en hel del metafysiska och filosofiska grejer, samtidigt är Me And That Man mer avslappnat, och därför är det ett mycket befriande projekt för mig.”.
Albumtiteln skvallrar om att det kommer släppas en del två och trots att plattan nyss är släppt hoppas åtminstone jag att det inte dröjer allt för länge innan det dyker upp del två i både min skivback och favoritmusikstreamingtjänst. Just angående del två avslöjade Nergal nyligen i en intervju att ”Det finns redan lite material inspelat för nästa album. Saker som helt enkelt inte passade på den här skivan. Så ja, Vol. 2 är redan i den kreativa processen och jag antar att den kommer att komma ut om ett år eller två från och med nu. Jag tror att jag redan har några ess på gästlistan redo för Vol. 2 också.”. Vilket betyder – gott folk – att det kommer mera, fast Behemoth ska ge ut en ny skiva under 2021 också, så det lär ju bli efter det släppet i alla fall. Under tiden får man drömma sig bort och hoppa in i bilen och ta ett par svängar till Me And That Man:s land via en sylta i Mexico där allt är härligt mörkt, mjukt, hårt och underbart.
Betyg
Skribent: Tony Asplund