Adam Nergal Darski behöver ingen närmare presentation, han grundade ett av Polens största band 1991 i Gdansk. När han turnerar med Me And That Man ser man den genuina glädjen, spontaniten och den otivelaktiva skickligheten som alla levererar.
Uppsala på en måndag, inte den bästa dagen att boka in en spelning på. Kaliber och FKP Scorpio vågade satsa och gav oss alla som samlats en oförglömlig upplevelse utan tvekan. Det var långgt ifrån fullsatt på Parksnäckan, men bandet bryr sig inte alls om det. De spelar som om det skulle vara deras sista gig någonsin, varje låt förmedlas med en ren perfektion och subjektva affektioner. Bandet får ut stabilt med ”Run With The Devil”, ”My Church Is Black” och ”Nightride”. Två av dessa är från debutplattan som kom 2017, som är den bästa enligt mig och det är lite synd att de ersatt John Porter med ”The Preacher Man” under turnen. ”The Preacher Man” är sjukt duktig, men något under låtarna saknas för mig för att kvällen ska uppnå ren perfektion i Me And That Mans framförande. Dynamiken mellan både Adam Darski och Porter är oslagbar om man tittar på spelningarna de gör i Polen och Storbrittanien.
Nergal skämtar om att alla gästartister han har på senare album spelar i små hålor i USA eller om att de inte är tillgängliga just nu för att gästa under giget. Tobias Forge är någonstans i USA, Murkyr spelar med ett annat band och Randy Blythe kunde inte åka till Sverge för att framföra ”Silver Halide Echoes”. ”The Preacher Man” och Basseo får ta över den rollen ikväll. Vi får höra två intressanta versioner, ”Angel Of Light” framförd av en italienare och ”Silver Halide Echoes” framförd av en polsk Sviniarski. Mitt i spelningen får vi höra en cover av Venoms ”Black Metal”, en överraskning eftersom det är nog versionen vi förväntade oss minst att få höra live ikväll. Ibland är det är svårt att hitta på namn för låtar, spelar bandet upp en osläppt låt som faller under namnet ”A Song Without a Name”. Jag hoppas att den släpps snart eftersom influensen bakom låten är väldigt tydlig, Nick Cave & The Bad Seeds.
Under de tre sista låtarna ber bandet publiken om att ställa sig framför scenen och då blir blir spelningen ännu bättre med Nergal i spetsen. Sista låten förvandlas till tre. Det märks att Nergal gillar att spela inför slutsålda arenor värden över, energin är brutal och det märks att bandet och publiken får en upplevelse de sent kommer att glömma. Lukarz Kumanski bakom trummorna ger allt och levererar slagen med genuin glädje och skicklighet. ”Love & Death” och ”Cocaine Blues” avslutar kvällen på bästa tänkbara sätt. En sjukt liten spelning,
Me And That man måste upplevelas live, bandet bjuder på en unik upplevelse. Nergal är otroligt glad, spontan och pratar ofta med publiken mellan låtarna. Någon rutin finns inte som med Behemoth, här får han göra som han vill och publiken älskar det oavsett. En av de bästa spelningarna i år med gigantisk marginal utan tvekan.
Fotograf: Johnni Tauriainen och Joanna Hemmingsson (från scenen)
Recension: Joanna Hemmingsson