”Scream for me Long Beach” var under uppväxtåren ett Bruce Dickinson-vrål, som hördes ofta i mitt pojkrum. Det kommer såklart från Iron Maidens liveskiva ”Live After Death” där stora delar spelades in på Long Beach Arena under World Slavery Tour. Den 2 november 1984 besökte britterna Stockholm och jag gjorde min publikdebut i större sammanhang.
I halvmiljonstaden Long Beach, Kalifornien, finns den näst största containerhamnen i Usa. Staden är en del av Los Angeles County och ligger tre och en halv mil söder om centrala Los Angeles. Long Beach Arena öppnade redan 1962 och fem år senare spelade Los Angeles Kings sin första NHL-match där. Vinst med 4-2 mot Philadelphia Flyers. Under OS 1984 var arenan värd för volleybollturneringen och under OS 2028 kommer handboll att spelas här.
Den här kvällen befinner jag mig på nöjesparksmark på Djurgården för att lyssna till fyra herrar bördiga från Long Beach. På scen ikväll står Jay Buchanan, Scott Holiday, Mike Miley, Todd Ögren Brooks och Dave Beste. Det är dags för Rival Sons att ge oss stockholmare och besökande turister en sensommarkväll i rockens tecken. Om det nu är möjligt eller om det stämmer att rock ’n roll är död? Det har bland annat Gene Simmons hävdat. Det var väldigt tydligt vad Jay Buchanan tyckte om Kiss-basisten uttalande. När Buchanan gästade Dean Delrays podd ”Let There Be Talk”, så undrade Buchanan:
”Vad fan vet Gene Simmons om rock ’n roll?”
Några minuter innan det är dags för kvällens konsert ägnar jag inte så många tankar åt den frågan. Jag står istället och funderar på vart Jay Buchanans löprunda den här dagen tagit honom. Han springer nämligen 8-15 kilometer varje dag efter han vaknat och fått lite kaffe. Det berättade han också för Dean Delray. Det är en del av uppvärmningsrutinen för kvällens sånginsats. Den inkluderar också tio till elva timmars nattsömn och ashtanga yoga på eftermiddagen. Däremot ingår inte några sångövningar för att värma upp rösten, utan det är raka vägen upp på scenen på kvällen. Buchanan berättar:
”Mitt jobb är att vara mig själv. Så jag ger mig ut på scenen och är mig själv.”
Jay Buchanan har en av de allra bästa rockrösterna just nu i mina öron. Dessvärre har inte dagens uppvärmning, som också innehållit tatuering, lyckats helt när kvällen startar med “Hollow Bones Pt 1”. “Electric Man”, “Good Luck”, “Tied Up” och “Pressure And Time” följer upp inledningen. Den näst sista spelningen på en turné brukar ofta vara den allra bästa. Det här är precis den kvällen för Rival Sons. Kvällen innan de vänder hem till sina familjer. Ikväll känns det tyvärr lite trött inledningsvis. Mina förväntningar är väldigt, väldigt högt uppskruvade. Mina krav på bandet också. Dessvärre når de inte riktigt upp till dem ikväll. Det är bra. Samtidigt lever Rival Sons inte upp till den nivån jag vet att de har.
Det tar sig däremot lite längre in i kvällen. “Memphis Sun”, “Where I’ve Been”, “Face Of Light” och “Torture” gör tillsammans med “Soul” kvällen bättre och mer intensiv. Det är på väg att bli riktigt bra med “Open My Eyes”. Då bryter man av med ett trumsolo…det var okej på 70- och möjligen 80-talet. Det var då. Det här är nu. “Hollow Bones Pt 2” och “Keep On Swinging” avslutar den här kvällen på Gröna Lund.
Rocken är långt ifrån död. Däremot hostar den igång lite sakta ikväll. Mittenpartiet och avslutningen ger mersmak. Då närmar det sig så bra det här Kalifornien-gänget kan vara. Samtidigt som jag tycker att de har åtminstone en växel till att lägga in när de är som allra bäst.
Foto: Kristin Carlsson
