En kväll av obehag, precis som det ska vara. En aggressiv och förbannad polsk/amerikansk mangelattack signerat Behemoth och Slipknot körde under fredagskvällen över Stockholmarna i Globen. Townhogs var på plats framme vid scenen och upplevde en snyggt arrangerad kväll.
Det var fullsatt i Globen och de polska black-metal gudarna i Behemoth lade ribban högt inför huvudaktens entré. Vi blev under Sweden Rock Festival förra sommaren snuvade på deras mässa, då de i sista stund ställde in spelningen så det var många som suktade efter lite arga polska toner. Behemoth visade ingen pardon. Lite synd såklart var att de var tvungna köra med en bantad låtlista än senast de var i Sverige. Stämningen hade givetvis varit ännu mer grym och ondskefullt hypnotiskt om de hade fått köra fullt ut men så är lotten som förband. Dock blev detta inget som förtog något från det helhetsintryck som denna Behemoth-konsert trots detta förmedlade. Vi fick ju både rök, eld, blod och alla andra klassiska Behemoth-ingredienser serverat rättframt utan krusiduller. Det är svårt att hitta en basist som ser farligare ut än jätten Tomasz Wróblewski (Orion). Han skulle i filmens värld lätt kunna placeras in bredvid vilken superskurk som helst. Ljudet, åtminstone längst fram vid scenen var krispigt och klart och bäst för kvällen var den stämningsfulla Bartzabel och Ora Pro Nobis Lucifer. Bombastiska Blow Your Trumpets Gabriel satt såklart också bra och den fick publiken på riktigt gott humör men jag är osäker på om det är något bra i Black Metal världen där allt skall vara true och nattsvart. Avslutningen med Coagvula, där de trummar med på varsin trumma på magen, precis som de gjort under de senaste turnéerna, kändes dock mer som ett antiklimax än det crescendo som man önskade att en Behemoth-konsert skulle sluta i. Två tummar upp ändå från Stockholm till Gdansk.
Det var när allt kom omkring ändå inget snack om vad publiken i Globen var där för att se. Slipknot har kämpat mot impopularitet på grund av sin aggressiva framtoning men samtidigt fått popularitet med sig tack vare draghjälp av flera ”Bandit-vänliga” låtar som bland andra Before I Forget från skivan Vol 3: Subliminal Verses. Att bandet har lyckats med att få mycket radiotid i Sverige märktes på den väldigt blandade publiken i Globen. Låtlistan denna kväll som till mer än hälften bestod av låtar från senaste skivan We Are Not Your Kind (2019) samt succéskivan Iowa (2001) lyckas tillsammans med ett snygg scenbygge och ljusshow att trollbinda Globenpubliken i två timmar. Introlåten AC/DC’s For Those About To Rock i PA:t avbröts abrupt när konserten drog igång och frontskynket sögs bort från scenen just under textraden FIRE! Stockholmspubliken bevittnade den något chockartade inledningen med det nio man starka bandet från Iowa. Brutalt kastades de in i introlåten Unsainted från senaste plattan och publikjublet visste inga gränser! Konserten startade starkt, men cirka fem låtar in i spelningen var det som om Slipknot släppte något av sitt järngrepp om publiken, i alla fall under några låtar. I och med deras genombrottslåt Wait And Bleed tog de ånyo ett hårt grepp och fortsatte in i kaklet med de avslutande klassikerna People = Shit samt Surfacing.
Spelningen som helhet blev en högpoängare. Slipknot bjöd på något för alla inne i Globen, allt från radiolyssnarna till de som gärna vill ha mer brutalitet i musiken. Jag måste ändå säga att jag fortfarande inte är helt bekväm med Slipknots nya masker och kostymer. Jag vill inte vara en ”sådan” som tjatar om att dåtiden var bättre men personligen är jag mest förtjust i stunderna då Slipknot är elaka, brutala och aggressiva. Den kusligt obehagliga filmen The Hostel får då sitt rättmätiga soundtrack. Alla i bandet var dock på tårna och drog sitt till framträdandet i Globen, men ”clownen” på klaviatur som numera ser ut som en vaktmästare i mask var bitvis till synes planlöst lite här och där på scenen. Det var inte helt bra utan kändes mest förvirrat och nästan lite pinsamt. Sångaren Corey Taylors kärleksfulla och publikfriande tal till publiken gjorde såklart sitt för stämningen och även om samma ord sägs i en annan stad i ett annat land under nästa spelning är det ändå stämningen för stunden som räknas och där kommer Taylor undan med bravur. Publik och band blev ett och alla ville ses igen. Lyckligtvis får vi chansen att återses redan i början av augusti, på den återuppståndna metal-festival Metaltown.
Skribenter: Fredrik Brolin och Tony Asplund
Mobilfoton: Björn Romfelt, Tony Asplund och Fredrik Brolin
