Tysklands kännetecken förutom öl och korv är musiken. Rammstein, In Extremo, Scorpions och Tokio Hotel är några band som allmänheten skapat en genuin uppfattning om. Två motpoler, antingen så hatar man produktionen eller så älskar man det banden producerar – oavsett hur mycket de förändrats genom åren. Det som skiljer Tokio Hotel från resten är att de ersatt musiken med oljud i form av discodängor som kan spelas på en vanlig klubb 04:00 en måndagsmorgon.
Många kommer nog att undra varför TownHogs ens väljer att skriva om en platta som faller långt utanför rockmusikens gränser, klassificering av musik är sjukt svårt och det finns ingen riktig standard – allt handlar om subjektiv tolkning. Ett band som en gång klassificerats som ett genuint rockband förtjänar faktiskt att få uppmärksamhet, även om de fullkomligt förlorat sig själva i jakt på uppmärksamhet från en bredare skara (rockare är numera exkluderade). I stora drag har bandet börjat leka med beats, autotune och synthar som framkallar minnen från låt oss säga 80-talet.
Something New inleder plattan och sätter numera standarden för den temporära världen som bandet skapat och där bara utomjordingar (aliens) trivs riktigt bra. En enkelbiljett till en bättre värld vid första anblick; där kan man hitta nya saker, det förflutna kan man plötsligt lämna bakom sig och det omöjliga är plötsligt genomförbart.
Boys Don’t Cry fortsätter på samma spår, det desperata sökandet efter nya äventyr och bekräftelse. Känslan av att vara helt ensam och omfamnad av ett totalt mörker är ett faktum. Historien får ett lyckligt slut, sångaren hittar till det högst oklara ljuset; en tjej att dansa med och livet antar en positiv skepnad.
Det är oerhört viktigt att reflektera kring livet och påminna sig om sekvenserna när livet faktiskt var enkelt. Vi satt i ett baksäte, rökte cannabis och tittade på stjärnorna på himlavalvet. Men det går tyvärr inte att vrida tillbaka tiden och återuppleva de ögonblicken. Bill Kaulitz sjunger om att tiden förändrar oss alla oavsett vilka löften som gavs, det håller jag helt med om. Vad hände med rösten och bandet jag en gång föll för? De tyska låtarna hade sin charm, nu spelar de på det emotionella inom varje individ och backar upp allt med beats eller gamla discoslingor som hörts förr. Bandet kommer nog inte att återvända till sitt ursprung under några omständigheter, de verkar trivas väldigt bra i sin galax som de sakta byggt upp sedan Kings Of Suburbia.
Bill Kaulitz bjuder in oss till att bli höga, kravet är att vi offrar förståndet och låter Dream Machine ta oss. Väl ombord släpper vi totalt vårt förflutna och slutar bry oss om någonting i den faktiska världen. Nu existerar bara vår fantasi, alkohol och kärlek. Konceptet är bra, men det håller helt enkelt inte i längden eftersom verkligheten kommer alltid att hinna ikapp hur mycket vi än flyr från den.
Stop, Babe är skivans lugnaste låt och beskriver ångesten som uppstår när man är beredd att överge allt för att satsa på kärleken. Historien får en oväntad twist eftersom subjektet har inte ens hunnit läka från det tidigare förhållandet och det är högst oklart om individen vågar ta steget mot nya äventyr.
Monsunen har förlorat mot storslagna amerikanska produktioner, gitarrerna har tystats ner och de då brutala skriken har förintats totalt. Brustna hjärtan botas numera med droger, en brutal monsun kunde inte ens stoppa Bill Kaulitz från att kämpa för känslan av genuin kärlek 2005. Texterna är väl det enda som går att relatera till; förlorad vänskap, obesvarad kärlek eller känslan av att vara riktigt vilsen i livet. Musikmässigt är besvikelsen är enorm. Bandet som fullkomligt erövrade mitt hjärta 2005 har förändrats radikalt, storhetsvansinnet och viljan att nå ut till allmänheten är ett faktum. Det enda som återstår är att lyssna på Schrei och vara stolt över att ha varit med under bandets bästa tid. Jag har varnat dig, jag tar inget ansvar för hur skadlig denna platta kan vara för ditt välmående. Möjligheten finns att jag har helt fel och att Dream Machine är exakt det du letat efter och behöver för att få ihop ditt egna nattlivspussel. Jag fick en inbjudan till den temporära världen, men jag väljer verkligheten med alla misstag alla dagar i veckan.
BETYG: 3/10
SKRIBENT: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@townhogs.com)
BAND: Tokio Hotel
ALBUM: Dream Machine
RELEASEDATUM: 2017-03-03
SKIVBOLAG: Devilish GbR under Starwatch Entertainment
BÄSTA LÅTEN: Cotton Candy Sky, påminner om de gamla discodängorna.
LÅTLISTA – DREAM MACHINE
- Something New
- Boys Don’t Cry
- Easy
- What If
- Elysa
- Dream Machine
- Cotton Candy Sky
- Better
- As Young As We Are
- Stop, Babe.
BANDFAKTA – TOKIO HOTEL
MEDLEMMAR
Bill Kaulitz
Tom Kaulitz
Gustav Schäfer
Georg Listing
DISCOGRAPHY
Schrei (2005)
Zimmer 483 (2007)
Humanoid (2009)
Kings Of Suburbia (2014)
Dream Machine (2017)