Yungblud skapar en temporär tillhörighet precis utanför samhällets normer

Det är sedan länge utsålt på Klubben i Stockholm, anledningen är givetvis Yungbluds första spelning i Stockholm någonsin om man bortser från festivalgiget på Lollapalloza tidigare i år. Utanförskap har nog aldrig känts mer familjärt än just denna kväll, Yungblud är mer än bara ett band – det är en gemenskap världen över där alla som kategoriserar sig som annorlunda kommer att tillhöra för alltid. Gränserna förintas för vad som är socialt acceptabelt och ren subjektiv identifikation. Dessa två aspekter behöver inte ha en stark korrelation ikväll. Oavsett vad personer identifierar sig som och vem de än älskar, alla är lika inför kvällens artist. Han får hela klubben att känna sig viktiga, alla kan bidra med något och känna sig accepterade oberoende av samhällets normer.

Han springer in till ett enormt jubel, på den stora flaggan han bär i handen står det Hope For The Underrated Youth och allt är som det ska. Flaggan har hissats, det explicita budkapet har nått fram. Publiken sjunger med i varenda låt och de flesta låtar från debutplatan som kom 2018 spelas. I Love You, Will You Marry Me? spelas tidigt och har en tendens att fastna i mitt medvetande. Sedan avverkas det mesta av katalogen i snabb takt medan Yungblud aldrig riktigt står still. Låtarna från nya EP:n tas emot bra, alla kan redan de utantill och sjunger med.

Kill Somebody spelas ute bland publiken, Dom står omringad bland massa fans som lyckats stå på rätt plats på Klubben och får se honom ordentligt glad. Han har alltid tyckt om att vara nära fansen och utnyttjar det vid varje tillfälle som ges. En snabb analys av texten ger att det handlar om mental ohälsa, inte om att faktiskt döda någon som allmänheten verkar tolka låten som. Ens egna metvetande tolkas ur olika perspektiv, att kunna reflektera över de mörkare delarna och den intensiva känslan av att samtidigt vilja förinta det mesta ibland. Vissa kommer aldrig förstå sig på det ändå.

Precis innan Hope For The Underated Youth spelas sätter sig Yungblud för första gången ner, tar fram gitarren och spelar några akustiska versioner av sina låtar. Casual Sabotage, att desperat försöka visa allmänheten ens egna väg och möta ett totalt motstånd eftersom normerna är inte anpassningsbara för individuella preferenser alls. Rader från just denna låt kommer att finnas intatuerade på de hängivnaste fansen utan tvekan, speciellt “I need to exist”. Ett implicit budskap om att inte ge upp, mental ohälsa är otroligt vanligt och detta är en slags terapi för ungdomar som behöver det som mest. Waiting For The Weekend sitter fint live, det är något speciellt med akustiska versioner. Hope For The Underrated Youth får en ännu intensivare betydelse när den framförs live i kombination med lila strobes som blinkar konstant. Relativ frihet till att kunna göra vad man vill och Yungblud backar varje individ till 200% oavsett.

I kväll handlar det inte om tunga droger, utan om subjektiv självacceptans och att kunna tillhöra något större för relativ identifikation. Konceptet är redan väl etablerat, jag är väldigt nyfiken på hur Black Hearts Club kommer att utvecklas om man ger Yungblud några år till att utvecklas.

Foto/Text: Joanna Hemmingsson (j.hemmingsson@townhogs.com)